Förresten, det sa jag ju för ett tag sen. Sjunga. Jag vill sjunga, jag älskar att sjunga. Men jag har två grejer som är ganska ovanliga när det kommer till sånt där:

1. Jag tycker jag låter mycket bättre med mick än utan.
2. Jag sjunger mycket hellre inför en stor publik än inför en liten. Då blir man liksom mindre nervös.

Men spelade in en snutt av Robyns "Be mine" häromveckan, den kan ni få höra. Det kan jag säga, mer självkritisk går det inte att bli, än när man lägger upp sång man spelat in. Jag hatar det. Man borde inte låta det ta ifrån en något man älskar att göra. Dessutom fick min underbara musiklärare från grundskolan mig att lova att jag aldrig skulle sluta sjunga. Tänkte ge er en låt på svenska, men det känns för innerligt. Lättare att distansera sig till engelskan.

En kompis från Berghs skrev nyligen på sin blogg att det enda sättet han kunde förklara sina känslor inför Sverige är att säga att han känner som som en gäst. Han är på visit i sitt eget land. Precis så känns det för mig. Det är inte mitt hem längre. Farid gjorde helt rätt i att inte åka hem.

Puss.