what it feels like
Vi tar det här inlägget i två delar. Vi börjar med det viktigaste:
Jag grät redan på väg tillbaka från toaletten. Jag grät när vi plockade bland tidningarna. Herregud, jag grät redan kvällen innan på restaurangen. Jag svalde och tittade bort, för efter ett år är jag fortfarande obekväm med att vara för "klängig". Men jag visste att det skulle gå åt helvete när skylten sa att du inte fick följa med längre. Jag ville sparka sönder den. Skyltar har inga hjärtan. Men jag grät, och jag är ledsen för det, men jag gråter nu igen. I början av vårt förhållande, eller kanske till och med innan, när vi dejtade och bara skickade massa flirtiga sms till varandra, redan då sa du till mig att jag skrämde dig. Att jag gjorde dig rädd.
Jag antar att vi är kvitt nu. När planet skakar till är jag rädd för att dö, inte för mina föräldrars eller vänners skull, inte för min egen skull, utan för att det betyder att jag aldrig skulle få se dig igen. Jag tänker på dig när dom säger åt oss att sätta på säkerhetsbältet, jag upprepar "jag älskar dig, jag älskar dig" i mitt huvud, för jag kan omöjligt försvinna om högre makter känner hur mycket jag vill stanna hos dig. Jag är rädd, varje dag, för alla de tusen scenarion som skulle kunna leda dig bort från mig. Jag är rädd för att älska dig för lite, för mycket, jag är rädd för vad du gör med mig.
Jag gråter genom hela säkerhetskontrollen. Jag säger till mig själv, "skärp dig". Men det är ingen idé. Det har aldrig varit logiskt, känslorna jag haft för dig. Jag gav upp allt för dig, och jag vann mer än jag kunnat drömma om. Och pappa som alltid sagt att friskt vågat, hälften vunnet. Aldrig har väl det varit så sant (och undrar vilka mer sportcitat som stämmer in på oss?).
Jag försöker alltid att hitta ett sätt att sätta ord på min kärlek, på ett sätt som inte skulle låta klyschigt eller få singlar att spy. Det är svårt. Farid, du får mig att vilja vara rädd varje dag. Helvete, jag älskar dig.
Hej gänget. Flyget var långt och tråkigt, som förväntat. Det är 17 minus i Stockholm, men känns varmare än New York. Konstigt. Ikväll ska jag äta middag med pappa, mamma och Chris. Trött. Vi hörs sen. Puss.
Jag grät redan på väg tillbaka från toaletten. Jag grät när vi plockade bland tidningarna. Herregud, jag grät redan kvällen innan på restaurangen. Jag svalde och tittade bort, för efter ett år är jag fortfarande obekväm med att vara för "klängig". Men jag visste att det skulle gå åt helvete när skylten sa att du inte fick följa med längre. Jag ville sparka sönder den. Skyltar har inga hjärtan. Men jag grät, och jag är ledsen för det, men jag gråter nu igen. I början av vårt förhållande, eller kanske till och med innan, när vi dejtade och bara skickade massa flirtiga sms till varandra, redan då sa du till mig att jag skrämde dig. Att jag gjorde dig rädd.
Jag antar att vi är kvitt nu. När planet skakar till är jag rädd för att dö, inte för mina föräldrars eller vänners skull, inte för min egen skull, utan för att det betyder att jag aldrig skulle få se dig igen. Jag tänker på dig när dom säger åt oss att sätta på säkerhetsbältet, jag upprepar "jag älskar dig, jag älskar dig" i mitt huvud, för jag kan omöjligt försvinna om högre makter känner hur mycket jag vill stanna hos dig. Jag är rädd, varje dag, för alla de tusen scenarion som skulle kunna leda dig bort från mig. Jag är rädd för att älska dig för lite, för mycket, jag är rädd för vad du gör med mig.
Jag gråter genom hela säkerhetskontrollen. Jag säger till mig själv, "skärp dig". Men det är ingen idé. Det har aldrig varit logiskt, känslorna jag haft för dig. Jag gav upp allt för dig, och jag vann mer än jag kunnat drömma om. Och pappa som alltid sagt att friskt vågat, hälften vunnet. Aldrig har väl det varit så sant (och undrar vilka mer sportcitat som stämmer in på oss?).
Jag försöker alltid att hitta ett sätt att sätta ord på min kärlek, på ett sätt som inte skulle låta klyschigt eller få singlar att spy. Det är svårt. Farid, du får mig att vilja vara rädd varje dag. Helvete, jag älskar dig.
Hej gänget. Flyget var långt och tråkigt, som förväntat. Det är 17 minus i Stockholm, men känns varmare än New York. Konstigt. Ikväll ska jag äta middag med pappa, mamma och Chris. Trött. Vi hörs sen. Puss.
Feedback
Postat av: pojken
du skulle bara veta hur det kändes att vakna upp idag utan dig vid min sida. som du sa, svårt att beskriva allt utan att låta klyschig.
men helvete babe, jag älskar dig.
Trackback
