Fick en extremt lust att prata om hiphop nu. Vi kör Nas på Pandora, förmodligen därför. Men först ska jag säga en annan sak:

Har bestämt mig gällande bloggen nu. Det var nån som tipsade om det här, jag tyckte det var en bra idé: jag kommer ha kvar den här bloggen för mina längre, svenska texter, i princip på det sättet jag kör nu. Sen kommer jag ha en ren inspirationsblogg som kommer fokusera på konst, reklam och idéer. Där kommer jag bara köra engelska. Bägge bloggarnas huvudsyfte kommer ändå vara att inspirera, men bara på olika sätt och olika språk.

Okej, hiphop. Världens bästa rappare är Nas. Det har jag alltid tyckt, och det kommer nog aldrig förändras. Han har det skönaste flowet och den skönaste rösten, enligt mig. Han får mig att må så bra, så fort hans röst börjar välla ut ur högtalarna blir hela miljön drömsk, på nåt sätt. Det är bara att sjunka in i vad han än säger. Jag har sett honom två gånger live, en gång på Berns och en gång på Annexet. Helt ärligt talat så är Kanye bättre live, honom såg jag på Jazzfestivalen. Allt försvann när han körde igång, herregud vilken presence den killen har. Under "Jesus Walks" drog jag händerna över ansiktet och blev förvånad över att det var blött; jag grät utan att ens vara medveten om det. Men hemma så sätter jag fortfarande på Nas före Kanye.

Det jag alltid älskat med Kanye är att han från början kom ut och sa att "I'm the best there is". Punkt slut, bara. Jag kommer knulla alla i det här spelet, det finns ingen som är lika bra, lika tung, lika äkta som jag är. Vissa kanske tycker att alla rappare gör så, men jag har aldrig sett det så tydligt som med Kanye. Innan han ens proved himself så gick han ut i media och haussade upp sig själv nåt ofantligt. Då är man ganska självsäker, och han följde ju upp på det också. Jag har alla hans skivor hemma i Sverige, College Dropout är ett av de mest kompletta hiphop-albumen någonsin. Det finns inte en dålig låt på den skivan. (Workout Plan var väl sådär, men den var fortfarande nyskapande.) Late Registration var lite sämre än Dropout, Graduation var lite sämre än Late, 808 & Heartbreak var väldigt mycket sämre än resten och sen kom han ut med My Beautiful Dark Twisted Fantasy (det vackraste albumnamnet någonsin, förövrigt) och tog tillbaks allt han förlorat under åren. Årets bästa album, utan tvekan.

Jag är definitivt mer en östkusttjej när det gäller hiphop. Det har inte nåt att göra med Nas, jag dras bara mer till det snabbare och råare. Men självklart finns det undantag på västkusten, NWA, Blackalicious och Jurassic 5 till exempel. De rappare jag personligen inte gillar är Snoop Dogg, Common, 50, Mos Def (men oj, så snygg han är), DMX, Xzibit, LL Cool J, Coolio, Game, osv osv. Det finns en hel del. När jag inte gillar en rappare handlar det till 90 % om sättet de rappar på, inte vad de säger eller vad deras kamp är.

Det finns för mycket att prata om för att klämma in i ett litet inlägg. Mellan Tupac och Biggie tycker jag Biggie var starkare lyrically, men Tupac hade skönare röst och flow. Hade man skapat en enskild rappare av de två hade det varit den perfekta mixen. Jag föredrar Big Boi framför Andre, jag tycker att Eminem dödar Jay-Z på alla sätt och vis. Jag tycker väldigt mycket om Cormega, jag avgudar Lauryn Hill och Missy Elliott, Nicki Minaj är ett SKÄMT jämfört med dom. Dead Prez är fantastiska. De La Soul är gudar. RZA är extremt intressant, Talib är ett geni, A Tribe Called Quest blåste mig av stolen första gången jag hörde dom, Big Pun var väldigt bra, Nappy Roots får mig att le och ja, hiphop var bättre förr. Det tycker jag.

Kan Drake mäta sig med Nas? Nej. Inte en chans. Men jag tror hiphop har en chans att återfödas, absolut. Vi måste bara fortsätta bjuda in dom till finrummet. 2009 och 2010 har varit två väldigt bra år för hiphop generellt på det sättet, Obama lät hela eliten uppträda på sin inaguration, Kanye sprängde gränser med 40 minuter långa "Runaway" och vi är på väg. Det känns som en väldigt spännande tid för hiphop. Metamorphosis.

Puss.