so tired.

Och det är så evinnerligt omöjligt svårt. Jag älskar dig, jag älskar dig, och jag hatar att du hade mitt hjärta i dina händer och behandlade det vårdslöst. Jag är ingen lätt kvinna, jag är emotionell och irrationell, smärtsamt medveten om mina brister och ändå inte den första att tala om dom högt. Men allt jag försökte vara för dig. Allt jag försöker vara för dig. Det får mig att vilja gråta, av en så enkel anledning, det är alltid de enklaste som gör mest ont, det visar på sårbarheten i att välja att leva med en annan människa och smälta som vax i en famn man inte visste fanns för två år sen.

Det får mig att vilja gråta, för när jag har det svårt så gör tanken på dig allt värre, inte bättre. Jag var så lycklig, för att jag visste att vad som än hände, så hade jag oss. Vår säkerhet vi skapat tillsammans. Ett hem och en familj, orden du valde att använda. Du såg en familj när du såg på oss. Och jag var så lycklig, för min riktiga familj var trasig och så passande, då fanns du där med dina vackra ord och varma ögon. Det handlar inte om stolthet. Det handlar inte om att jag borde lämna dig. Det handlar inte om någonting annat än att du tog något som var mitt och du hade sönder det. Du hade sönder det, och jag är rädd för att jag inte kan komma över det fort nog för att du ska orka stanna kvar.



Feedback

Comment:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0