Det var ett tag sen, så vi kör en ny version:

5 saker om min barndom ni garanterat inte vet om mig.

- När jag var typ tio så längtade jag tills mamma sa att jag skulle gå och lägga mig, för då kunde jag ligga där och tänka. Sängtid var tänktid. Kunde fantisera om saker i två timmar. Det var dagens höjdpunkt.

- En annan grej som hände när jag var liten: missade skolbussen när jag var sju år. Kom försent, sprang med gråten i halsen upp till skolan. Glömmer aldrig ångesten jag kände när jag stod utanför klassrummet och hörde dom sjunga bakom den där stängda dörren. Klarade inte av att gå in. Så, sju år gammal, vände jag om och gick hela vägen hem igen. Det här har satt djupa spår - jag är aldrig sen till skolan. Aldrig. Jag sitter alltid där en halvtimme innan lektionen börjar.

- Haha, det här är en så jävla elak grej, men det är ganska kul. När jag var typ fem så hette min bästis Camilla. Vi har hemma hos henne och hon hade fått ett sprillans nytt trevånings Barbiehus. Till det här huset hade hon fått massa tavlor som man skulle klistra upp på väggarna. När hon gick ner för att äta middag så satte jag upp alla tavlorna själv. Hon grät som en bebis när hon kom tillbaks, jag blev utskälld av hennes mamma och hemskickad. Mamma dog av skratt när jag berättade. Sen hade jag ingen bästis längre.

- När jag var typ nio så hade jag på nåt sätt förstått att mammas cigaretter inte var bra för henne. Så jag tog hennes paket som låg i köket, gick upp i skogen, bröt av alla cigg och grävde ner dom i marken. När hon undrade vart hennes paket var så berättade jag. Sen kommer jag faktiskt inte ihåg vad som hände. Hon blev inte arg i alla fall, men nya cigg köpte hon.

- Det här är en grej som hände när jag tog studenten. Det är helt omöjligt att beskriva för folk som inte träffat min släkt. Men vill bara skriva det så jag inte glömmer och så kanske ni skrattar lite. Vi hade ju en studentmiddag hemma hos pappa, mina kusiner kom, min mormor och morfar och en av mina fastrar och hennes man. Staffan, heter han. Han är två meter lång och stark som en oxe. Har spelat hockey hela sitt liv. Min mormor satt bredvid honom. Hon är 1.57 lång, har strl 35 i skor och är halvt döv. Staffan hade kommit direkt hem till mig från Finlandsbåten, han hade varit på kryssning med jobbet. Som ni förstår var han full så in i helvete. Mycket värre än mig. Han kramades och tjoade och garvade konstant. Min faster skämdes, men jag tyckte det var hur kul som helst.

När han sen satte sig ner bredvid mormor började den roligaste diskussionen jag hört i hela mitt liv. Han sa någonting, hon sa "va?" och han dunkade henne i ryggen så löständerna nästan flög ut "Ulla, du fattar hur dä ä, det gör du, HAHAHA, så jävla bra Ulla". Min mormor är över 80 år. Hon är döv. Men hon är väldigt snäll, så hon satt kvar och försökte förstå vad han sa medan han hela tiden trodde dom förde en konversation. Jag har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv.

Fan vad långt det blev. Det var inte meningen. Nu ska jag plugga.

Puss.



Min faster Monika och Staffan, när vi firade hans 50-årsdag i Thailand