klockan är snart halv ett. jag sitter och sketchar ansikten och tänker "jag vill aldrig mer rita i hela mitt liv". aldrig har jag längtat efter det skrivna ordet så mycket som nu. guuuud så jag hatar ansikten, sämst, bort, försvinn. det kommer liksom inte naturligt för mig. det tar farid fem minuter att sketcha upp ett ansikte, det kan ta upp till två timmar för mig. jag ser liksom bara att nåt är fel, jag ser inte vad som är fel. jag är ritblind. snippnylle.