Alla vet väl vid det här laget att megapixlar inte spelar någon roll. När det gäller kameror är jag grymt imponerad av vad Canon G10 kan prestera, i många sätt likvärdig med Nikon D70:n som vi springer omkring med. Har också sett en hel del point and shoots som är helt jävla fenomenala på landskapsbilder och porträtt. Allt som inte rör sig, typ. Grejen är att jag och Farid fotar mycket grejer som rör sig. Jag skulle vilja säga att det är typ det enda vi fotar. Så nu är vi, åter igen, inne i en hetsig diskussion om vilken kamera vi ska ha.

Överst på listan ligger Nikon D90. Farid är kär, jag gillar vad jag ser, men den är dyyyyr. Det är i och för sig en investering, men jag skulle hellre köpa en billigare kamera och en dyrare lins. Enter Nikon D40. I princip alla proffsfotografer har en sån här kamera i sin ägo, och alla verkar älska den. Dom återvänder till den gång på gång för att den är så lätt (typ 600 gram tror jag), smidig och får fram riktigt imponerande bilder. Här snackar vi om att du kan skriva ut tre gånger tre meter och det fortfarande ser bra ut. Jag gillar tanken på en D40 då det är en vettig uppgradering från D70:n och vi då även har råd att köpa en lins. Jag suktar efter en wide angle lens, men då är vi uppe i 800 dollar innan man hinner säga kronofogden.

Nu visade det sig efter lite diskussion att Farids pappa faktiskt har en D40x. Så nu ska vi se om vi kan få honom att skicka över den så vi kan köra med den terminen ut och sen känna hur det känns i jul. En Nikon D300 skulle jag inte heller tacka nej till, då kan vi snacka bra rörelsekamera.

Hursomhelst blir det något bättre, snart. Det är helt sjukt hur kräsen man blir när man börjar fota ordentligt. Det första köpet blir dock reflexskärmar. Under 200 spänn på Ebay, och så har du eliminerat alla mörka skuggor i de kraftigt kontrasterande korten.

Åh, en lördagkväll i San Francisco.

Puss.