Sitter och pillar med en design till en hårdrocksposter. Sångaren är min älskade kusins sambo, så vi lägger ner lite extra hjärta på det här. Jag och Farid gör det tillsammans, vilket är frid och fröjd och gröna skogar. Nej, men ärligt talat går det bra. Vi lyssnar på varandras åsikter. Jag har nu totalt vandaliserat hans fågel med massa text utan att ens fråga, men vi får se vad han tycker när han kommer hem.

Farid och jag har lika smak i mycket, men designmässigt skiljer vi oss åt en del och det tycker jag bara är bra. Han ser saker inte jag ser och vice versa. Skillnader som jag märkt:

- Farid älskar att centrera saker. Symmetriskt, vackert, i mitten. Jag spyr typ på allt som är centrerat och dras alltid till att flytta saker lite till vänster, höger, upp eller ner. Har ingen aning om vad det är som gör att man tycker så olika i den saken, intressant är det i alla fall.

- Farid är mycket cleanare än mig. Rent, stilistiskt, svart, vitt, negativ space, vilket är en stil jag verkligen tycker om. Av någon konstig anledning jobbar jag själv aldrig så när jag designar saker. Istället får jag ofta höra att jag ska skära ner på detaljerna. Jag tror det har att göra med att Farid är mer grundad i sin stil, att han vet mer vad han tycker om. Det är något jag får jobba på.

- Vi har fruktansvärt olika sätt att gå tillväga när det gäller kreativt tänkande, vilket självklart också kan vara positivt. Farid har dessa breda drömmar om storheter inom reklam, om det som ingen annan gjort, above and beyond and then some. Ofta när han presenterar något för mig känner jag bara "backa åtta steg, hur fan ska det gå till, du tänkte vad?!", haha. I princip funkar vi så att jag håller tillbaks honom, försöker göra det lite mer realistiskt och även få ut ett faktiskt grundläggande koncept från hans älskade drömmar. Han i sin tur pushar mig till att ta ut gränserna, att leva ut fantasier, att inte ens se lådan som alla andra lever i. Hans reaktion när jag presenterar något för honom är ofta "du kan bättre, du kan mer, ta det ännu längre".

Farid är drömmare, jag är logiker. Det är så intressant, för jämfört med många andra personer är det jag som är drömmaren. Med Farid är det plötsligt jag som tar genomtänkta beslut, i alla fall när det kommer till reklam. Hem, städ, disk, då är det oftast Farid som är kalkerande, realistisk och noga. Han köper hem förvaringsboxar, jag sitter på golvet och målar, får nackspärr och klämmer ut färg över hela golvet. Då är plötsligt jag drömmaren, romantikern, konstnären och han har bytt roll till den överseende logikern.

Är det ine häftigt hur det vävs ihop? Det är det jag älskar mest med mänskliga relationer, och det har aldrig varit så tydligt förut som med Farid. Vi har varit ihop i ett år och jag fattar fan ingenting som pågår i hans huvud. Det är underbart.

Puss.