wishful thinking
Och det finns ingen tid kvar till att göra nånting alls. Jag är 22 och jag kommer aldrig hinna. De tusentals saker vi ska hinna göra innan vi dör, utvecklas, studera, resa, älska, hata, äta, pissa, betala räkningar, spela tv-spel, salta pastan, bråka med folk vi älskar, slåss för att överleva och vända kappan efter vinden för vi inte orkar stå upp för vad vi tror på just idag. Allt det vi ska hinna med, alla måsten mellan alla upplevelser vi längtar efter, resorna som blir plåster på såren av ett vidrigt jobb eller det kalla vädret, och vi ska hinna sola, bada, rida elefant och göra precis ingenting under tiden vi är borta. När vi kommer hem sparar vi till nästa gång.
Jag vill inte leva så. Jag vägrar att leva för imorgon. Jag vägrar att tänka att jag gör det sen, att det är onödigt att väcka Farid bara för att säga att utan honom skulle jag dö, för det kan jag göra imorgon, jag vägrar vara den personen som förlitar sig på att sekunden efter denna alltid finns. De dagar, de månader, de år jag redan missat för att jag gråtit över killar, blivit mobbad, smällt igen dörrar i ansiktet på mina föräldrar, klämt fingret i bildörren och varit sur över det resten av dagen, jag vägrar tillåta mitt liv att passera medan jag pysslar med annat.
Jag kommer aldrig hinna se allt. Och jag tror man måste förlika sig med den tanken, att det finns inte ett liv som inte avslutas för tidigt, även om vi lever till hundra. Det finns alltid saker att se. Och där har du det. Där har du anledningen till att livet är så vackert. Cirkeln sluter sig i det faktum att det finns för mycket vackert, och för lite tid.
Och det bitterljuva i melodin tar vid.
Jag vill inte leva så. Jag vägrar att leva för imorgon. Jag vägrar att tänka att jag gör det sen, att det är onödigt att väcka Farid bara för att säga att utan honom skulle jag dö, för det kan jag göra imorgon, jag vägrar vara den personen som förlitar sig på att sekunden efter denna alltid finns. De dagar, de månader, de år jag redan missat för att jag gråtit över killar, blivit mobbad, smällt igen dörrar i ansiktet på mina föräldrar, klämt fingret i bildörren och varit sur över det resten av dagen, jag vägrar tillåta mitt liv att passera medan jag pysslar med annat.
Jag kommer aldrig hinna se allt. Och jag tror man måste förlika sig med den tanken, att det finns inte ett liv som inte avslutas för tidigt, även om vi lever till hundra. Det finns alltid saker att se. Och där har du det. Där har du anledningen till att livet är så vackert. Cirkeln sluter sig i det faktum att det finns för mycket vackert, och för lite tid.
Och det bitterljuva i melodin tar vid.
Feedback
Postat av: A.
Vad vackert.
Trackback
