Det sägs att det man hatar mest hos andra människor är ens egen värsta egenskap. Vet inte om det stämmer, men till viss del kan jag se det i mig själv. Det finns ingenting som rubs me the wrong way som folk med dålig självkänsla. Jag tycker det är så fruktansvärt osexigt, trist och oproduktivt att gå omkring och gnälla över hur ful/trött/seg/sliten/korkad man är. Det värsta av den här formen är när folk har bra självförtroende, men värdelös självkänsla. Det märks så tydligt.

Och självklart vet jag det här själv eftersom jag brukade vara så. Kaxig som fan och tom inuti. Nu snackar vi inte om igår, det här var ju ett gäng år sen, säg när jag var runt 15-16. Då var det ett jävla liv för att täcka upp för den lilla flickan inuti som kom ihåg vartenda fult ord någon nånsin sagt om henne. Det är så klyschigt och gammalt, men jag tror de allra flesta blivit mobbade nån gång som små. Om inte av vänner, så av familj eller släktmedlemmar. Det finns ett drag hos människor som gör att vi när vi mår dåligt tar ut det över någon annan. Trampar på nån, så att vi kan må lite bättre för en stund. Det här är inte hemskt. Det är mänskligt, och alla har gjort det.

Tyvärr så sätter sig dom där grejerna, och jag är säker på att alla av er har ett minne från barndomen när nån säger nåt till er som sätter sig som betong. Du kanske var fem år, idag är du 20, och du minns det som det var igår. Du är inte ensam. Alla har det. Vi människor är mer lika varandra än vi nånsin kommer vara medvetna om. Jag hade tur med mina föräldrar vill jag hävda idag, trots att dom bråkade som vildar och separerade till slut.

Min pappa har aldrig låtit det gå en dag utan att jag får veta hur fantastisk jag är. Hur stolt han är över mig. Att jag är vacker, smart, rolig och sjunger som Whitney Houston. Minns det som igår, jag sjunger på mitt rum, kanske var elva år gammal. Sen går jag ner och pappa har kommit hem. Han säger: gud så bra du sjunger, man hör ingen skillnad på dig och Whitney. Naturligtvis inte sant, men det spelar ingen roll. Jag trodde honom. Och utan den enskilda kommentaren hade jag förmodligen aldrig trott på mig själv tillräckligt för att gå upp och sjunga på scen i skolan och under min studentskiva. Jag sjöng mig igenom min uppväxt för honom. För pappa sa att jag var duktig, och det våra föräldrar säger är sant.

Jag har inget minne av att varken pappa eller mamma säger något nedvärderande mot mig. Inte ett enda. Däremot sänkte dom varandra. Och det sätter sig, det också. Jag fick lära mig att man måste se efter sig själv och vara tuff som fan, annars åker man på verbalt stryk här i livet av dom man älskar mest. Det här gör att jag testar människor. Har gjort det med alla mina vänner och alla mina pojkvänner. Jag testar, omedvetet, för att se hur långt jag kan gå innan dom blir förbannade. Jag vill veta till vilken gräns folk älskar mig, för villkorslös kärlek existerar inte. Har jag tappat vänner på grund av det? Oh, ja. Jag har fått be om ursäkt tusentals gånger. Jag jobbar på att bli bättre, men har inte tillräckligt mycket insikt för att säga hur det går.

Jag var 15 och kaxig som fan. Med tiden lärde jag mig att folk kan älska utan att vilja såra. Jag är "skadad" för livet när det kommer till att inte lita på människor - jag är trevlig om jag träffar dig, men du kan vara säker på att min gard är långt, långt uppe. Det som jag däremot verkligen känner är att jag har ett inre lugn och en stark självkänsla. Jag föll långt bort från den under perioder av mina tonår, men när man har den grunden som mina föräldrar gav mig så har man alltid något att hitta tillbaks till. Jag har en stark självkänsla, och jag kan inte umgås med folk som har en svag dito. Dom påminner mig om mina sämsta dagar. Aldrig nånsin tänker jag gå runt att gnälla istället för att se till att saker händer, och därför spyr jag på folk som gör just det.

Du blir som du umgås kan mycket väl vara det sannaste uttryck som finns. Och tack gud för min familj, släkt, mina vänner och de pojkvänner jag haft under åren. För relationerna vi bygger i våra liv betyder allt. Och till er med dålig självkänsla, gör som jag gjorde - radera alla människor som vill dig illa. Familj, släkt, vänner, spelar ingen roll. Ta bort dom. Omge dig med bra människor. Så blir du som du umgås.

Puss.