Nu kommer det här låta sjukt kaxigt. Jag är ganska kaxig. Men lyssna, på riktigt:

Jag önskar att jag kunde gå utanför dörren en enda dag utan att bli raggad på, visslad efter, nerglodd. Det här hände aldrig i Sverige, vet inte om de amerikanska killarna bara är mindre smidiga eller om det finns för många snygga tjejer i Stockholm för att jag ska lyckas påkalla någon särskild uppmärksamhet. Här hinner jag gå femtio meter innan jag känner mig som en påse kött. Vissa promenader med Lucas vill jag bara sparka alla i ansiktet innan jag hinner kommer hem.

En kille sa högt till sin kompis att han nu var tvungen att gå in på toaletten och runka för att jag gick förbi. Och nej, jag var inte lättklädd, hade stövlar och kofta på mig. Ärligt? Säger man så? Tänk om jag skulle dra en liknande kommentar när en snygg kille gick förbi. Han hade ju aldrig trott sina öron. Idag efter Color & Design-klassen stannar en medelålders man sin bil och vrålar till tjejerna som stod och väntade på bussen "you're gorgeous, dropdead gorgeous!!". Självklart är det här ett lyxproblem. Men för helvete, det är ju inte så man vill bli sedd. Inte i skolan, inte på jobbet, inte på fritiden. Man vill att folk ska säga "ja den där Cim, hon är smart som fan". Inte "har du sett benen på den där svenskan?". Och det som stör mig mest är att det inte finns något jag kan göra åt saken. Det känns liksom inte propert att till killen i bilen vråla tillbaks "yeah?! but i'm smart too motherfcker!".

Det är ju inte alltid jobbigt. När man känner sig het och inte har något emot uppmärksamhet, då är det bara smickrande. Jag vill bara bestämma själv när folk ska titta på mig.

Är det för mycket begärt?

Puss.