neverending pain
Den här texten handlar om Sanna, så om du blir ledsen av att läsa, sluta här, kära:
Och jag vet inte om det går längre och längre tid mellan gångerna jag tänker på henne. Ibland känns det som att det är varje gång jag ser en taxi. Ibland är det på kvällspromenaderna med hunden. Hon dyker upp i mitt huvud så ofta fortfarande, och det är alltid samma bild, den svarta klänningen och det röda läppstiftet och så hennes leende när hon lyfts upp av sin killkompis på festen vi råkade vara på samtidigt.
Jag minns varje sekund av dagen då begravningen var, jag minns Chris och Jessica och Vera som var så otroligt stark och söt, hon la handen på min axel när jag hade satt mig ner. Historierna som berättades och hur vitt och vackert allt var.
Vet inte ens varför jag kom att tänka på henne nu, men det gjorde jag och så googlade jag hennes namn och gick in och läste de gamla tidningsartiklarna för hundrade gången. Detaljerna dyker upp i en engelsk blaska och självklart kommer tårarna. Vad trodde jag skulle hända?
Men det är mitt sätt att visa att jag inte glömt. Jag gråter för dig för att visa att jag inte glömt. Hur en så vacker och levande människa kan tas ifrån sin familj är ofattbart. Men Gud måste saknat en ängel. Jag försöker tänka ljust på vad som hände, men det går inte. Kan inte föreställa mig hur svårt det måste vara för hennes vänner och familj, när jag som bara träffat henne ett fåtal gånger inte kan sluta gråta. Chris smärta är min smärta och jag tror hon gav mig en del av den i kyrkan den dagen.
Men det är okej. Om det betyder att jag alltid bär dig med mig och minns, så är det okej. Om du kan förlåta mig för att mitt enda sätt att visa kärlek är i tårar. Jag kan inte hitta någon mening eller något ljust i vad som hände, och mina tankar går till din familj nu när ännu en jul är på väg, men jag vill att du ska veta att jag aldrig glömmer. Ingenting har någonsin påverkat mig så starkt som det som hände dig. Du påminde mig om att leva nu och älska nu. Jag tackar dig för det.
Evig respekt, beundran och när solen strålar ser jag dig igen.
Och jag vet inte om det går längre och längre tid mellan gångerna jag tänker på henne. Ibland känns det som att det är varje gång jag ser en taxi. Ibland är det på kvällspromenaderna med hunden. Hon dyker upp i mitt huvud så ofta fortfarande, och det är alltid samma bild, den svarta klänningen och det röda läppstiftet och så hennes leende när hon lyfts upp av sin killkompis på festen vi råkade vara på samtidigt.
Jag minns varje sekund av dagen då begravningen var, jag minns Chris och Jessica och Vera som var så otroligt stark och söt, hon la handen på min axel när jag hade satt mig ner. Historierna som berättades och hur vitt och vackert allt var.
Vet inte ens varför jag kom att tänka på henne nu, men det gjorde jag och så googlade jag hennes namn och gick in och läste de gamla tidningsartiklarna för hundrade gången. Detaljerna dyker upp i en engelsk blaska och självklart kommer tårarna. Vad trodde jag skulle hända?
Men det är mitt sätt att visa att jag inte glömt. Jag gråter för dig för att visa att jag inte glömt. Hur en så vacker och levande människa kan tas ifrån sin familj är ofattbart. Men Gud måste saknat en ängel. Jag försöker tänka ljust på vad som hände, men det går inte. Kan inte föreställa mig hur svårt det måste vara för hennes vänner och familj, när jag som bara träffat henne ett fåtal gånger inte kan sluta gråta. Chris smärta är min smärta och jag tror hon gav mig en del av den i kyrkan den dagen.
Men det är okej. Om det betyder att jag alltid bär dig med mig och minns, så är det okej. Om du kan förlåta mig för att mitt enda sätt att visa kärlek är i tårar. Jag kan inte hitta någon mening eller något ljust i vad som hände, och mina tankar går till din familj nu när ännu en jul är på väg, men jag vill att du ska veta att jag aldrig glömmer. Ingenting har någonsin påverkat mig så starkt som det som hände dig. Du påminde mig om att leva nu och älska nu. Jag tackar dig för det.
Evig respekt, beundran och när solen strålar ser jag dig igen.
Feedback
Trackback
