Om det här är sant så är det fruktansvärt sorgligt. Jag älskar Per Oscarsson.

Nu kör vi en nyårskrönika. Bilder och captions. Vilket år, alltså. Okej, nu kör vi:

Rivstartade 2010 i New York. 17 minus, nyårsafton på en skitig rockklubb, öl i plastglas, billiga cigarrer och skratt fram till fyra på morgonen med Farids kusiner. Mycket shopping. Det är coolt ändå, att fira nyår i New York. Har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv.

Åkte sen från New York direkt hem till Stockholm. Spenderade tre veckor i den här sängen tillsammans med Jenna, Emil och Lexus. Typ så kändes det i alla fall. Det var en jäkligt fin hemresa. Vi bara drack och åt och garvade. Hann också med en otrolig utgång med Mia, Felix, Jocke och massa fler underbara människor. Det hade varit den perfekta starten på 2010, om inte alla familjeproblem hade sänkt mig totalt. Har aldrig haft sån ångest över att vara hemma.

Därför kom Lund som ett skönt avbrott. Åkte ner i fyra dagar, för att hälsa på tjejerna i deras fina lägenhet. Vi drack alla fyra dagar. Sen åkte jag hem.

FEBRUARI

Fyllde 23. Första gången jag träffade Anton, bjöd hem honom, låste ute oss bägge två och fick banka på dörren tills building managern kom ner. Mot alla odds har vi lyckats bygga en fin vänskap på det. Födelsedagen var grym. Massa fina vänner och utgång på ett av de skönaste ställena i SF, Ambassador. Anton ska alltid bära mig överallt när vi är fulla, det gjorde han senast i helgen också. Satan så jag skrattade, jag är ju inte fjäderlätt direkt.

På väg till Anna för att fira kinesiskt nyår skulle vi demonstrera hur brant det var i backarna. Gick inte så bra. Det är mycket brantare än vad det ser ut att vara. Jag hade lugg och såg tydligen ut som ett litet tjockt uppochnervänt päron. Intressant.

Kinesiskt nyår var grymt, hoppas på att fira det igen. Här är vi hemma hos Anna. Hon bytte kort därefter major från Advertising till Industrial Design och försvann därmed från jordens yta. Väldigt synd, men det händer ofta när folk byter inriktning. Då byter dom liksom ut allt annat också. Fin kväll hursomhelst.

Februari var också månaden då alla sagor jag nånsin drömt krossades en eftermiddag när jag satte mig vid datorn. Jag grät i en vecka och en dag när jag kom hem hade Farid tapetserat hela väggen med vad han ville säga till mig. Det var hemskt. Jag var så fruktansvärt ledsen. Såhär i efterhand vet jag att jag överreagerade. Jag vet inte när jag insåg det, jag tror att det kom gradvis under året. Hans timing var bara fruktansvärd, jag mådde så dåligt över Chris och min familj, jag hade precis fyllt år. Allt slog fel. Tack gud kom vi över det.

MARS

Farid överraskade mig med biljetter till Wicked. Fantastisk föreställning, skulle absolut se den igen om tillfälle gavs.

Tror att vi var i Carros, Bellas och Antons lägenhet för första gången i mars. Så glad att vi åkte dit, det vann vi många vänner på.

Vi skakade röv på Adam Tenstas konsert i rå-ghettot. SÅ FETT.

Vi var en fin liten familj och jag hade väldigt mycket lugg. Det var varmt också, hela månaden minst 20 grader. Hoppas på en repris 2011, tack.

Vi hade en av de finaste dagarna någonsin. Vi åkte ut till Ocean Beach tidigt på morgonen, det var typ 25 grader varmt, hunden fick bada och då är han alltid som lyckligast. Sen grillade vi hemma hos Mindy med massa älskade vänner tills solen gick ner, då tog vi alla filtar vi kunde hitta och gick ner till stranden. Tände en brasa, drack öl, kramades. En av de finaste dagarna någonsin, som sagt, och hade jag fått återuppleva nån hade det varit den.

Jag skrev såhär om Farid. Mars var en månad där jag bestämde mig för att stanna och fortsätta älska istället för att ge upp och sluta älska. Det är ett av de modigare besluten jag tagit i mitt liv. Nu när jag ser tillbaka på året var mars en av de bästa månaderna. Wicked, Adam Tensta, BBQ-kvällen, nya vänner, vackert väder och succé i skolan. Fantastisk månad.

APRIL

Årets tråkigaste bloggmånad. Det enda jag skrev om var mode. En rolig dag var i alla fall när vi tog en promenad längs hamnen, åt garlic fries och hamburgare, drack Corona och brände oss. San Francisco är så jäkla fint februari-april. Bilden är tagen på en uteservering vid pier 39.

Alex bokade sin resa till Sverige, det firade vi med två kannor margaritas i Castro en regning söndagseftermiddag. Så jäkla glad var jag.

April var en väldigt bra skolmånad. Jag gjorde två saker som jag fortfarande älskar och är stolt över idag - den översta är omslaget till min cultural map för Account Planning-klassen. Läraren älskade det och sa att han aldrig hade sett nåt liknande förut. Väldigt bra betyg. Den andra är den första print-aden av tre i en kampanj för Gorilla Glue. Alla jag har visat den här kampanjen för skrattar, det är härligt.

Jag tog ett av mina absoluta favoritkort. Det är en plastpåse i ett träd, men jag ser bara en vacker kvinna i en strålande röd klänning på toppen av ett berg. Ser magiskt ut.

 

MAJ

Hösten 2009 fotade Elises vän mig för en uppgift till skolan. I maj 2010 var det dags igen, en photoshoot med ett gäng andra tjejer, vet fan knappt vad vi sålde, men kul var det. Satan så vi åt också. Hela dan.

Jag är dum i huvudet ibland. Jag är fan det. Här sitter jag och tror att jag inte har tillräckligt med skolarbete till min portfolio - jag är EFTERBLIVEN. Jag har massa genomarbetade, vackra saker från förra terminen som jag fortfarande är lika stolt över. Otroligt hur man kan glömma bort det. Det här är två saker jag gjorde i maj, först en kampanj för Boudin Bakery som kördes på flygplatser för att promota deras home delivery service. Det andra är en lekfull grej för Triumph Motorcycles i mataffärer, uppföljning i form av leaflets på bilarna som står parkerade utanför. Det här är två solida kampanjer. Jag är knäpp. Bra månad i skolan.

Jag var brun och snygg och glad. Fin månad. Precis, precis i slutet åkte vi till New York och sen hem till Sverige.

JUNI

Barcelona åkte jag till bara en knapp vecka efter jag kommit hem till Sverige. Jag var så JÄVLA brun när jag kom hem. Den där färgen satt i många veckor, kändes bra att vara lite snygg på Bolaget. Första gången jag och Jenna var utomlands tillsammans. Bästa ögonblicket under hela resan var när jag lyckades lura ner henne i vattnet för att ta en "fin bild". Hon drunknade. Det var kul. Sen kom hon upp med bikinin skiftad en decimeter åt vänster, vilket i realitet betydde att hennes bröst sa hej till strandens alla besökare. Jag skrattade så mycket att jag knappt kunde få ur mig "du blottar dig, för helvete Jenna!". Åh så kul. Bästa.

Vi spenderade en fantastisk helg ute på Värmdö i slutet av juni. Den började i Ados båt. Den där ringen måste vara jordens bästa uppfinning, trodde aldrig jag skulle kunna skratta mer än när Jenna drunknade i Barcelona. Sen drunknade hon i Stockholms skärgård och proved me wrong, som vanligt.

Samma helg som Ados båt sov vi vid den lilla sjön nedanför min pappas hus. Eller träsket kallas det, men det är ganska fint för att vara ett träsk. Hursomhelst var det magiskt. MASSA vin (jag vågar sätta ganska mycket på att vi fyra kan dricka de flesta under bordet), Oscar Linnros och sova på hårda kottar tills solen som knappt gick ner gick upp. Och nu i efterhand reflekterar jag över hur vackert det är att komma från ett ställe där man känner sig så trygg att man sover utomhus, direkt under stjärnorna. Det är inte många som har det privilegiet.

Under samma helg som Ados båt och magisk natt vid sjön var det midsommar. VILKEN HELG. Juni var fantastiskt. Bästa månaden på hela året. Midsommar är min favorithögtid. Har aldrig haft en dålig. Skit i vädret, allt beror på sällskapet. Men i år blev såklart inte sämre av att det var 30+ hela dagen. Vi var hos Jonna och det var perfekt och fantastiskt och underbart. Det blir svårslaget, men ska försöka toppa det 2011.

Om jag vann en miljon är frågan, antar att dom menar en miljon svenska kronor. Synd, haha, men okej.

Grejen är att jag är tråkig med sånt här, jag hade bara betalat av mina och Farids CSN-skulder. Och där hade miljonen varit slut. Men om jag inte gjorde det så skulle jag köpa ett hus. Någonstans på en varm kust. Med pool och havsutsikt och öppen planslutning. Jag är så extremt inställd på det där. Vid 35 vill jag ha det där huset. Det kommer inte vara i Sverige. Funderar lite på en timeshare, vi pratade faktiskt om det där igår vid middagen hos Anton. Det är verkligen så man borde göra, köpa ett hus och så dela på det ett gäng personer. Hyra ut när man inte är där. Den "investeringen" lockar.

Men som sagt. Är väldigt inställd på det där. Jag ska ha ett fint hus. Med pool. Och havsutsikt. Och öppen planlösning. Jag har elva år på mig. Tror ni att jag klarar det?

Puss.

(min nya blogg startar i övermorrn)

Men gud, jag håller med Petra. Det här fick mig nästan att börja grina. Så otroligt vackert sätt att bygga upp ett inlägg om tacksamhet. Jag kommer sno det OMGÅENDE till diverse reklamprojekt. Tack fina Peter. (klicka på bilden för att komma till inlägget)

Det här är jag och Elise nån gång förra hösten tror jag. Eller kanske tidigt i våras. Hursomhelst, jag älskar den här bilden. Sådär ler jag när jag skiter i att posa. Bara genuin lycka. Vi hade så jäkla kul den kvällen.

Emil ställde en fråga:


Jag har sagt det här förut - det finns ingen som hatar reklam mer än mig. Jag stänger av ljudet, skriker högt och slänger datorn i väggen. Ungefär. Och nej, jag är precis likadan som alla andra, jag lämnar rummet och brer en macka när reklamen går på. 80 % av gångerna. De andra 20 % är det som du säger - jag stannar och studerar. Det händer nästan bara om jag inte sett reklamen förut, alternativt att det är en reklam jag verkligen tycker om. Men 90 % av all reklam därute suger rövhål. Och det är exakt därför jag gett mig in i den här branschen. Jag vet att jag kan göra det bättre. Det är vår generations plikt att göra reklam mer underhållande och mer kommunikativt.

Vad gäller det andra, jag pluggar ju på engelska, så fan vet jag. Men jag skulle nog säga reklamfilmer före reklamer, ja. Om vi presenterar nåt för en kund så säger vi ju inte "de tre reklamerna". Vi säger "kampanjen" eller "de tre reklamfilmerna".

PUSS hjärta.

Vad jag kikar på just nu:

Jag saknar - Min släkt. Utöver det, inte mycket. Farid saknar snön, det gör inte jag. Jo, jag vet, jag saknar att resa. Det gör jag. Nu funderar vi ju på Sydney nästa vinter, utöver det kanske vi tar en sväng till L.A nu i vår. Men jag saknar att resa sådär förbehållslöst, en månad på en strand bara. Det ska vi göra så fort vi gått ut skolan. Har inte gjort det sen 2007 typ.

Vad jag ska bli när jag blir stor - Vi får se. Vi får verkligen se. Jag vet att jag kommer jobba med något kreativt och jag hoppas att det är reklam. Det beror ju helt på vad som händer och hur marknaden ser ut och så vidare, men för nu så tror jag verkligen att jag hör hemma i reklam. Det är där jag tror att jag kan bidra med något. I framtiden skulle jag absolut kunna tänka mig att skriva mer, kanske en bok, och lärare är också nåt jag funderat över. För några år sedan visste jag inte om jag ville bli mamma, nu är jag ganska säker på att jag vill det. Hela den här familj-grejen lockar överlag väldigt mycket. Barn som gapar, leksaker som inte kan hittas, utflykter som ska planeras. Jag är inte ironisk nu, alltså. Jag kan inte påstå att jag längtar efter det där, men jag ser fram emot det. Jag vill gifta mig och köpa hus, hela paketet. Ha tio hundar till. Och allt det där kommer hända, det vet jag. I sinom tid.

Puss.

Det här kortet tog Sanam typ.. sommaren 2009? Minns fan inte. Älskar det här kortet. Så lycklig gör han mig.

En av mina absoluta favoritbilder på Chris. Tagen i Paris.

Nyårsgrejen skulle inte upp än. Har ingen aning om hur den publicerades, men skitsamma. Jag lägger upp den snart igen, de hela tolv månaderna då. Först januari - juni och sen juli-december.

Igår var vi ute och drack, igen. Kul, fast alldeles för trångt på Ambassador. 2 dollar Tuesdays resulterade i 80 % grabbar och en extremt testosteronstinn stämning. Blev tagen på röven lite för många gånger för att känna att det var kul.

Startade dagen med Starbucks, varm choklad och spenat-feta-mackor. Nu kollar vi på Elf med Andrew. Jag hatar Will Ferrell, så försöker undvika det där så mycket som möjligt, haha.

Ikväll blir det middag hos Anton. Mysigt.

Puss.

För det första - jag älskar det. För det andra - jag älskar det. Nej men, såhär - det är exakt såna här grejer jag kommer uppdatera med på den andra bloggen. Musikkollektivet är ett gäng grabbar som gör precis vad det låter som att dom gör. Nedan en video på när dom dyker upp på Finest redaktion, helt oanmälda, och bara börjar sjunga och spela. Hur bra marknadsföring? Vem blir INTE glad av att få en gratis livespelning av ett gäng duktiga musiker en trist måndagsmorgon? Så jävla smart, jag bugar och bockar och tar av mig alla hattar som finns. Inom två timmar ligger det videos uppe på några av Sveriges största bloggar, det är tusentals och åter tusentals kronor av gratis marknadsföring. Hoppas dom tar över hela Sverige, såhär smarta människor förtjänar all framgång i världen.

Bonusen är ju naturligtvis att skivomslaget ovan definitivt är Sveriges snyggaste någonsin. Fuck Daniel Ray vad fan han heter och hans gamla mångfärgade ansikte på vit bakgrund - det här är riktig konst.

Den här bilden tog jag ute på Värmdö, Siggesta gård. Sån ståtlig rackare, det där. Jag älskar hästar, är ganska rädd för dom, men dom är så intuitiva på nåt sätt. Det här är jätte-inzoomat, jag stod typ sextio meter bort. Tog upp kameran och precis när jag satte ögat till så sträckte han på ryggen, tog upp huvudet och tittade rakt på mig. Jättefin. Siggesta är bra minnen också, mycket mamma, mycket Farid, mycket Lucas.

Vad jag är bra på - gud vad jag inte orkar med såna här frågor. Jag gillar inte folk som snackar om hur bra dom är. I nån av de tolvhundra reklamböckerna vi har här hemma fanns det en så bra anekdot, en kille skrev nåt i stil med "Det finns alltid en snubbe på arbetsplatsen som lutar sig över din axel och försöker se vad du gör, som skryter vitt och brett om alla fantastiska idéer han har. Jag var aldrig rädd för den killen. Jag var rädd för killen som tyst gick in till sitt kontor tidigt på morgonen och som tyst kom ut sent på kvällen. De som gör istället för att snacka - där har du hotet".

Han pratade ju då om konkurrens på arbetsplatsen. Hursomhelst, där vill jag vara. Jag trivs med att vara tyst tills jag kan visa idén HELT färdig, helt genomarbetad, 100 % klar. När jag har synat den ur varje vinkel, när jag har svar på varje motfråga (förmodligen en av de viktigaste sakerna för att lyckas i reklambranschen, enligt mig), när jag är stolt och backar upp idén till fullo - då visar jag helst upp den. Inte innan dess. Synd att jag går i en skola där jag måste visa upp halvfärdiga idéer fyra gånger i veckan. Men det är väl nyttigt.

Så, vet inte vad jag ska säga. Jag är bra på att sälja mig själv. Det är ett av de ställen i mitt liv där jag verkligen levererat och därför känns det okej att prata om. Har fått vartenda jobb jag nånsin sökt till, och det är inte bara ICA vi snackar om. Jag har utan tvekan jobbat med grejer jag inte varit kvalificerad för, både som account manager för Amex och säljare på Stureplan.se. Jag blir anställd för att jag är snuskigt bra på arbetsintervjuer. Den för Jobbsam var ändå värst, det är också mitt bäst betalda jobb. Det var två chefer i min ålder, vilket gjorde det ännu värre. De visste vartenda självklart svar på frågan "vad har du för svagheter?". De sa direkt att jag inte fick säga "jag pushar mig själv för hårt" eller "jag är aldrig sjuk". Jag tänkte ett tag, sen sa jag att jag alltid kommit mycket bättre överens med killar än med tjejer. Det låter liksom inte som nåt negativt, framförallt när de som intervjuar dig är grabbar. Skitsamma. Arbetsintervjuer. Där strålar jag. Allt annat i mitt liv behöver jag bli väldigt mycket bättre på.

De där killarna var sjukt jobbiga, kom jag på nu. De körde en psykiskt jobbig arbetsintervju - först intervjuade den ena mig. Efter typ 45 minuter kom den andra killen in, och så ställer han exakt samma frågor. Dom sa bara "låtsas som att du aldrig hört frågorna förut". Det kändes skitkonstigt, rent ut sagt, och det var jobbigt eftersom jag inte riktigt fattade vad testet gick ut på. Sådär varvade dom ett tag, i alla fall. Sen gick dom ut för att diskutera, efter några minuter kom dom in med champagne och kontrakt. Fin dag. Jag fick ut tre lönecheckar på totalt 90 000:-, sen sa jag upp mig via sms på ett flyg till Barcelona, spenderade två veckor med mina bästa tjejer, kom hem, slutade röka, köpte hund, dumpade killen och började på Berghs. Sån jävla rockstar är jag.

Min favoritplats - Jag tror inte att jag hittat den än. Jag älskar SF, det vet ni. Men min favoritplats, det låter lite mer specifikt än en hel stad. Och jag kan tänka mig att det kommer vara antingen en klippa på Nya Zeeland eller en viss strand på Bali. Eller så kan det vara vid en diskbänk eller på en restaurang, beroende på vilka minnen som skapas på den specifika platsen. Det gör inte nåt att jag inte hittat den än. Det kommer bli kul att leta.

Mina rädslor - Tog vi inte det här typ igår? Haj-jävlarna? Okej, skit i dom. Jag är rädd för att inte vara okej med mig själv. Att tappa bort mig själv. Att inte våga vara lycklig. Jag är rädd för att råka omge mig med människor som förgör all naturlig kreativitet och skönhet som finns, det misstaget har jag bara gjort en gång och gör jag om det igen så är jag sämst. Jag är extremt rädd för osäkra människor. Bara genom att umgås med osäkra människor så utsätter man sig för att påverkas och bli osäker själv. Jag vägrar låta det hända. Livet är för kort.

Puss.

Åh, jag är så dum ibland. Efterbliven, nästintill. Jag behöver ju inte byta portal för den nya bloggen, kom jag på igår. Fattar inte att jag inte tänkt på det förut, jag vet ju att Kenza exempelvis ligger under blogg.se, och hennes adress är ju kenzas.se. Då borde ju min kunna vara .com, tänkte jag, kollade upp och självklart var det så. Så jäkla glad nu, blogg.se är den absolut bästa portalen enligt mig, och jag har fan bloggat på många olika portaler. Det kan bero lite på att jag bor i SF, det är aldrig strul med att det går segt eftersom jag oftast bloggar mest när ni i Sverige ligger och sover. Men ingen annanstans finns möjligheten att gå in själv och designa i html helt gratis, ingen annanstans finns det möjlighet att ha hur breda bilder man vill, ingen annanstans går det såhär smidigt.

(Förövrigt, den där bloggshops-grejen som låg längst ner under en dag - antingen har jag sjukt mycket makt eller så var det massa personer som mailade, för efter jag skickat till dom och sagt att jag byter portal om dom inte tar bort den där så försvann den. Victory.)

Har dessutom kollat mitt domännamn och det är ledigt nu igen. Så jävla bra. Nu ser jag bara in i möjligheten att fixa hosting på en gång, alltså webhotell. Då kan man ladda upp sin egna hemsida och bara låta blogg.se styra om adressen, skickade ett mail igår och frågade om dom stödjer Flash. Annars får jag vänta med det till sommaren, tror att jag ska plugga html i vår.

Så fort jag fått svar på det där mailet reggar jag adressen, då får jag mail och hosting, allting. SJUKT billigt är det, 325 för ett år. Köper man via en amerikansk sida så ligger samma grej på minst det dubbla.

Så, var lite off igår för jag sysslade med det där, men nu är vi back on track igen.

Och så vill jag bara säga - fler Jessicor åt världen. Bothe och Åberg, ni är underbara, era små mail och kommentarer bevisar för mig gång på gång hur jäkla underbara svenska pärlor det finns. Som nålar i en höstack, men jag hittade er. Saknar er bägge och förtränger hur länge sen det var vi sågs. Ni är bäst. BÄST.

Puss.

Behövs inga ord. Sex on a stick. Jag är väldigt lyckligt lottad.

Haha, så kul, gick in på Sveriges mest fashionabla kvinnas blogg och möts av min klänning från Asos:

Jag skickade ju tillbaks den, ville ha en ännu större skärning än så. Sättet den är skuren på är liksom rakt över revbenen istället för ner över höfterna. Det förstörde, tycker jag.

Men Rebecca ser fantastisk ut i vadsomhelst. Älskar hennes hår också.

Haha. Precis varenda video i världshistorien av en fantastisk sångare/sångerska som uppträder live. Har flera videos jag återgår till om och om igen när jag vill se sån där rå, genuin talang.

Otroliga retoriker, typ Obama. Inspirerande talare överlag, när man får rysningar av vartenda ord.

Alla vinnare av Oscars/Grammys. Halle Berry, Sandra Bullock, Forest Whitaker, Gaga, Oprah (lifetime achievement award tror jag), Denzel Washington (Training Day är en av de bästa filmerna i världen), Al Pacino.. Jag grinar åt alla. Jag älskar när man ser på folk hur dom blir genuint lyckliga.

Samm sak när Beyoncé sjöng "At Last" på Obamas inaguration. Oj vad jag grät då. Hela luften vibrerar när jag sätter på den videon.

Små barn som skrattar är också kul. Eller katter som tacklar små barn, det är ännu roligare.

Hajar! Alltså, hajar. Det här är en grej jag och Farid aldrig kommer sluta tjafsa om. Jag vill förbjuda honom till att dyka, och han vägrar såklart. Jag säger att våra barn aldrig kommer få dyka, det ska dom visst det säger han. Under Hitta Nemo slog jag Magnus i ansiktet och slängde datorn åt helvete när den där vidriga hajen dök upp. Nu senast var det Despicable Me (inte mer än godkänd) som brände mig, helt plötsligt dök det upp en äcklig haj som dessutom ÅT en människa. Började grina på en gång. Det går helt enkelt inte. Jag är absolut livrädd för hajar. Skulle helst se att dom inte fanns överhuvudtaget.

Sååå.. Det var väl det.

Puss.

Hur jag kommer se ut i vår:

50 % av de här bilderna är från den här tjejen. Vet inte vad det är med henne, men jag är BESATT av hennes blogg nu. Aldrig förr har jag kunnat relatera så mycket stilmässigt med nån som med henne, jag gick igenom hela hennes blogg under två dagar. Kunde inte sluta trycka "next page". Hon är underbar. Avslappnad och sexig på samma gång, precis det jag eftersträvar.

Såhär ser jag min vår i alla fall. Jag kommer fortsätta med strumpor i platåskor, jag kommer aldrig hoppa på den här sinnesjukt fula trenden med taxklackar som börjat sprida sig nu. Mycket jeansshorts, mycket slappa linnen, mycket långklänningar, myckt leopard, mycket spets och mycket virkat. Egentligen bara en 2.0 av hur jag såg ut den här sommaren. Can't wait.

Gud så mysigt det var att få prata med familjen, äntligen. Chris och jag försökte skypa to no avail imorse, hennes ljud funkade inte. I vanliga fall hade vi väl bara gett upp, men nu har vi inte hörts på två-tre månader, det är för lång tid. Så bråkade lite med Rebtel, sen pratade jag med både Chris och mamma i nån timme där på förmiddagen.

Chris kom alltså in på skolan i Sydney. Hon börjar redan den 14:e februari. Hon pratade lite smått om att kanske komma hit och hälsa på innan dess, det hoppas jag verkligen hon gör. Ska leta sönder efter billiga biljetter nu. Så får hon flyga bakvägen till Sydney härifrån sen. Sen så ses vi inte på ett tag, hon lär inte komma hem under sommaren. Det är en associates hon tar, så utbildningen är bara ett år. Däremot är hon ledig i tre veckor över jul nästa år och det är ju vi med. Då kommer jag åka till Sydney. Så är det bara. En flygresa härifrån kostar ungefär 7000 spänn, det är inte så farligt tycker jag.

Så stolt över henne. Nu kommer det gå i ett rasande tempo, hoppas hon är beredd.

Så stolt över mamma också, som nu tagit tag på riktigt i allt som föll sönder under 2009-2010. Inga fler detaljer än så, men det här är det första riktiga steget hon tar, och jag vet att familjen stöttar henne i allt och jag hoppas hon känner mitt stöd från andra sidan jordklotet också. Som alltid måste man nå botten innan man kan klättra upp igen. Chris sa att hon känner igen mycket av skillnaderna i mamma från sin tid på Anorexiacentret, tror faktiskt hon är bättre just nu för mamma än vad jag är. Det är helt enkelt lättare att relatera, verkar det som.

Hursomhelst, mamma blev jätteglad när jag berättade att jag kommer hem redan i maj. Förhoppningsvis har hon kvar lägenheten i Gustavsberg så att vi kan bo där under sommaren, vore grymt. Älskar den lägenheten.

Fan, jag fattar inte att vi går in i ett nytt år snart igen. Ska börja fila på löften. Jag skiter i vad folk säger, jag älskar nyårslöften och jag älskar nya år. Oktober, november, december har jag ruggig ångest över vad jag åstadkommit under det här året och över att jag snart blir ett år äldre, men efter nyår släpper det där helt. Då ser jag bara möjligheter.

Puss.

Den här tröjan fick jag av babe i julklapp. Helt övertygad om att det här är en del av vårkollektionen för H&M. Dom släpper alltid grejerna tidigare här i SF, förmodligen för att det blir vår typ i januari. Älskar den i alla fall. Kommer ha den antingen till harems eller shorts när solen börjar titta fram.

i love you love you love you.

God jul hjärtan. Ska precis börja laga mat här, Farid duschar. Jag kör helsvart och lockigt hår. Hoppas ni har det fint, puss puss puss.

Nu är det som det är, men det tar inte bort det faktum att jag älskar den här bilden. Har haft en tuff höst med en av dessa tjejer, och även om jag är van vid att vänskaper testas så har det här varit den absolut svåraste prövningen hittills. Delvis för att jag inte kunnat förmå mig till att ge upp och delvis för att jag innerligt inte förstår vad som hände. Bilden är i alla fall tagen i Lund efter en Skype-session med Farid, vi tog ett helt gäng bilder som ligger gömda nånstans i min photobooth. Knappt ett år sedan är det här.

Topshop har en grym rea just nu. Mina favoriter:

Jag är tyst och lyssnar. Försöker att inte säga "det löser sig" för mycket, eftersom jag vet hur mycket man hatar att höra det. Men det slinker ut ibland. Ärligt talat är inte mina vänner ledsna så ofta. Eller så är dom det, fast kommer inte till mig. Hoppas det inte är så. Men jag är välsignad med starka, lyckliga vänner, och om dom mot förmodan behöver en axel att gråta ut mot så kommer jag direkt. Det vet dom.

Ett av mina absoluta favoritkort på Lucas. Farid tog det i Sverige förra sommaren, tror jag.

När Jackson dog så stannade världen för en månad. När Ledger dog så stannade världen för en sekund. Jag fastnade aldrig riktigt i det där "tänk vad han kunde ha blivit", sånt är bara löjligt och ger ingenting. Det är precis som Michael - gillade du inte honom innan, håll käften efter hans död.

Jag gillade aldrig Ledger. Jag ogillade honom inte heller, men jag såg absolut inte på honom som någon stor skådis. Brokeback Mountain hjälpte inte, där fick jag bara upp ögonen för en enda person och det var Michelle Williams. I den här intervjun säger hon något otroligt vackert om hur hon förberedde sig för sitt arbete i den filmen:

I remember, standing in the hallway, I kept thinking water. Water. I want to be like water. Strong enough to hold up a ship, but able to sip through your fingers.

Och under hela intervjun fortsätter hon tala så vackert, så samlat. Och hon öppnar upp lite om Ledger och om hur det kändes när han dog och snälla, bara titta på den här intervjun. Det är den första hon gör sen Ledgers död. Otroligt vackert och minnesvärt.

Åh, jag har så mycket att visa er. Det här inlägget med vad jag ska ha på mig i vår/sommar, har jag nämnt det? Det sparar jag tills efter jul, har så sjukt många bilder. Sen har jag utan att egentligen vara medveten om det fotat vad vi ätit under hela hösten, så det tänkte jag lägga upp också. En liten sammanfattning. Jag älskar mat.

Fast först kan jag visa er lite foton över vår minimala julstämning här borta. Farid spenderade halva dagen på IKEA idag. De hade helt slut på julmust, så han sprang upp till cafét och köpte de sex sista dom hade kvar där. Haha, så jäkla smart. Så köpte han glögg också, så det ska vi dricka. Sen fick jag en tidig julklapp av honom, en klädesstång. Placeringen blev lite hastig och lustig nu, men det ser fint ut tycker jag. Captions under bilderna.

Lucas är minst lika trött som jag när vi precis stigit upp

Röda ljus är fan ett måste, jag "monterade" dom på ljushållarna vi hittade på en thrift store igår, $3 styck

Sen gick vi och handlade julmat för 156 dollar. Fan-tastiskt

De där rosa paketen är färsk lax! Så jäkla gott, om nom nom

I hyllan står allt det som betyder mest för oss - vodka, vin, brandy och julkort från familj/vänner

Såhär blev ljushållarna, ruggigt fint om jag får säga det själv

Och såhär blev vardagsrummet efter tre timmars städning

Fast min favorit just nu är ändå klädstången. Så jäkla fint. Det där rosa i mitten är en julklapp från Farid. Vi har ganska okonventionell paketöppning här hemma, just tidpunkten för själva julafton spelar ingen direkt roll. Den får ni hursomhelst se imorrn.

Den är lite sned, men han gör så gott han kan den lilla gosiga iraniern. Förövrigt trodde jag att jag hade mest svarta kläder. Icke! Det är accentfärgen, men jag har allra mest av nudefärger. Det är bra. Har bara hängt ut mina finaste saker än så länge, från vänster: Shopnastygal, Forever 21, Forever 21, Asos, Forever 21, H&M, Asos, H&M, Forever 21, H&M, Forever 21, Urban Outfitters. Ganska tydligt vilka butiker jag gillar.

Såhär ser det ut från vardagsrummet. Fint! Det var det. Puss.

Här är ett par kort på de nya skorna. Jag DOG när jag såg dom. Absolut dog. Dom är typ en halv storlek för stora, men för första gången bryr jag mig inte. Jag blir väldigt sällan störtkär i grejer, men det här var som Farid på Berghs första gången jag såg honom.

"Helvete".

Och så köpte jag dom. Därav grava ångesten. Men skickade tillbaks Asos-klänningen i alla fall. De här skorna kommer jag leva i under våren och sommaren. Garanterat. Har också på mig ett skärp jag köpte på samma ställe. Både skorna och skärpet är vintage, butiken heter Wasteland och ligger alltså i Height Ashbury. Ett hett tips om ni nånsin åker på semester hit.

Mitt älskade hjärta till lillasyster har gått och förändrat sitt liv på exakt samma sätt som jag gjorde för två och ett halv år sen. Hon tog tag i sina drömmar alldeles själv, ansökte till en designskola i Sydney och KOM IN. Jag är så stolt över henne, mitt lilla söta gryn. Att det är i Sydney är en så fet bonus, den enda staden som jag vill besöka i Australien, där jag dessutom har flera goda Berghs-vänner som residerar just nu. Jag vet inte hur det ska gå till, men jag SKA åka och hälsa på henne. Hur dyrt den än blir så ska jag dit, punkt slut. Så stolt över henne. Lilla syster.

Allt, allt, allt som har med köer att göra. Att vänta på saker. Jag som är otålig klarar inte av det. Är det kö till en klubb så går jag därifrån. Är det kö till kassan så skiter jag i att köpa plagget. Det är bara nåt i mig som inte fixar det.

När folk är elaka mot oskyldiga människor. Flera gånger har det hänt att jag gått fram till nån på stan eller vänt mig om på bussen och gått totalt ghetto. Folk som drar i sina barn, folk som slänger ur sig rasistiska kommentarer, jag kan inte hålla käft. Så där gör min bitchighet lite nytta. Oftast blir folk väldigt förvånade att man reagerar, det är som att dom själva inte förstår att dom är på offentlig plats. Konstigt.

Vad mer.. folk som inte har respekt för auktoriteter. ÅH SÅ ARG JAG BLIR. Ni ska se mig i skolan alltså, det är en direkt replika av hur jag var under alla mina fotbollsår. Är det nån som tjattrar samtidigt som läraren pratar blir jag vansinnig. Fly förbannad, sätt-ett-skott-i-huvudet-på-personen-arg. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan vara så respektlös att man snackar om sin tråkiga, meningslösa fyllehelg när man har pröjsat $2000 för att få ut all tänkbar kunskap ur den här läraren som nu försöker göra sig hörd. Kan inte förstå det, kommer aldrig förstå det. Jag kan skämta i klasserna, absolut, om det är en sån stämning och läraren är med på det. Men annars - nej. Håll käften och ta in. Det är vad vi är här för. Annars, lämna klassrummet och försvinn ur mitt liv. Jag hör inte vad han säger. Typ så.

Och sen har vi det gamla vanliga, folk som stannar precis efter dom gått av rulltrappan, folk som stannar precis utanför butikers dörrar, folk som går med näsan i mobilen på trottoarerna så att dom går in i alla, folk utan respekt helt enkelt.

Puss.

Hej hjärtan.

Anledningen till att jag inte bloggade nåt igår är att jag bråkade med min nya blogg i typ tre timmar. Jävla wordpress alltså. Det är en otroligt bra sida, alla verktyg är lätta att hitta och använda, du kan ändra CSS hur du vill, det finns en hel del teman. Problemet är att dom myglar. Jag betalade $17 för att få en .com-domän, inga problem, men sen vill dom jävlarna ha betalt för alla möjliga uppgraderingar. Vill du ladda upp videos? 60 dollar per år. DRIVER du med mig? De asen. Så jag cancellerade (är det ett ord? annars har jag hittat på det och isånafall är jag bäst) skiten, man har 48 timmars ångerrätt. Nu blir det förmodligen tumblr istället, vilket suger.

Tumblr är perfekt på alla sätt och vis förutom ett gigantiskt minus. Det går inte att ha bilder större än 500 px bredd. Jag har alltid minst 600 px på mina, ibland 700. Det var vad som fick mig att lämna Tumblr från första början. Utöver det finns det inte en enda negativ grej med den portalen. Det är det absolut smidigaste och snyggaste bloggverktyget. Plus att man kan fixa sin egna domän. Fast man kan inte ändra i CSS där va? Den friheten skulle jag gärna vilja ha.

Skitsamma. Nu måste jag vänta fem dagar på att mitt domännamn blir tillgängligt igen, sååå nu kommer det dröja ännu längre. Men det är lugnt, ni ska ändå fira jul. Vi får kicka igång nya året med ny blogg. Och jag har bestämt mig för att fortsätta skriva i den här på regelbunden basis. Precis som jag gör nu. Den nya bloggen kommer bara vara ren marknadsföring av mitt intresse för design, reklam och konst, förmodligen med vissa inslag av mode och snygga tjejer.

Hoppas ni mår bra förresten. Igår tog vi en tripp till Height Ashbury, gick i thrift stores och köpte lite småplock som ljushållare och de snyggaste skorna jag nånsin sett som jag inte kan leva utan. Nu har jag grav ångest för hur mycket jag shoppat den här månaden, det ligger runt 1500:- och det är MYCKET för mig. Så Asos-klänningen får åka tillbaka. Tyvärr.

Puss.

Mode är något som växt på mig som mossa på ett jävla träd. Jag var väldigt anti hela grejen när jag var yngre. Sen började jag tycka att det var kul. Sen började jag inse att man kunde uttrycka sig genom det. Sen förstod jag att man inte behövde följa vad alla andra gjorde, man kunde göra precis vad fan man vill. Mode för mig är en hobby. Något man har kul med. Att stoppa in en långklänning i ett par jeansshorts bara för att man är uttråkad.

Jag har samlat på mig inspiration för vår/sommar 2011, ni ska få se snart. Men först får ni se lite grejer jag beställde från Asos idag, ett armband jag sneglat på i nån månad nu. Bestämde mig till slut för att jag kommer ångra mig om jag inte köper det. Sen även ett annat smycke, en överarmsdödsskallegrej. Till min slitsade svarta långklänning från H&M och rufsigt hår. Ungefär så.

Och så ett par ribbade höga knästrumpor. Vika upp dom hela vägen och så bara köra shorts till. En liten bit av hud, en stor kofta och så platåklackar. Fan, så fint. Ni ska få se.

Min andra blogg är förövrigt på g. Jag försöker bestämma ett namn som sammanfattar vad som kommer bo i den. Snart, snart.

Puss.

Hahaha, Erica la precis upp de här på Facebook, perfekt timing. Det här är alltså bilder från Halloween som helt plötsligt poppade upp från hennes kamera, har inte sett dom förut. Det här var typ 3 på natten, vi blev utslängda från Sugar och sen även bortsparkade från deras ute-område, men innan dess hann vi ta ett par bilder då tydligen. Minns ingenting av det här. Ser inte klok ut. Men skitsamma, det här visar exakt varför jag älskar San Francisco. Allt är 100 % hela tiden. Inga gråzoner. Den här staden är gjord för mig och vice versa.

Puss.

Okej, mina dåliga sidor. Tror det var Nathalie som sa att jag hade självinsikt, det får vi väl se nu.

Jag kan vara självdestruktiv, det har jag ju redan pratat om. Det här har blivit bättre, men inte helt bra. Ibland går det så fort att falla tillbaks i gamla mönster att jag upptäcker det för sent. Men jag jobbar på det.

Det här är nåt som de flesta andra ser som nåt dåligt, att jag är så svart/vit som person. Jag tror helt enkelt inte på gråzoner. Det känns bara som ursäkter för att folk ska kunna bete sig som skit. Jag är extremt principiell som person, mycket mer extrem än vad de flesta inser. Till och med Farid har svårt att förstå det här, men sån är jag bara. Jag ser det ärligt talat inte som en dålig sida. Man vet alltid vart man har mig, det borde ju vara något positivt.

Jag är så jävla tjejig. Jag är verkligen det. För en tid sen var det en caption i NY Times, ett par som sitter hos terapeuten och pratar, kvinnan säger "it's like you haven't heard a single thing I've thought". Precis så är jag, och det är fan inte okej. Alla tjejer är så. Haha, jag hade en lärare som lessnade på det där i klassen, han kollade på mig och sa "You women are like fucking rubik cubes, I'm telling you. Every fucking one of you is different from the other, and that shit isn't intuitive AT ALL". Gud så jag skrattade. Men han har rätt. Tjejer är efterblivna. Jag är en av dom.

Sen har vi en grej som är både bra och dålig. Det är omöjligt för mig att dölja vad jag känner för nån. Hatar jag en person så kan jag inte se den i ögonen. Det syns på hela mitt ansikte och på hela min kropp om jag är sur, förbannad, ledsen. Jag kan inte dölja det, jag vet inte hur man gör. Vissa uppskattar den här egenskapen, andra hatar den. Jag vet inte riktigt vad jag tycker.

Vad mer.. jag vet inte. Jag kan vara paranoid. Jag kan vara gnällig. Jag hatar att inte ha kontroll. Jag behöver inte alltid bestämma, men jag vill vara i en position där jag KAN bestämma om jag skulle vilja det. Jag är extremt otålig. Jag är rastlös. Blir uttråkad lätt och tycker då att folk ska underhålla mig, haha. Jag är en ganska dålig förlorare och en ganska dålig vinnare. Jag är den sämsta människan i hela världen när jag blir hungrig. Det går inte att vara omkring mig då. Jag blir alltid vrålhungrig och då måste jag äta NU NU NU. Biter huvudet av dig om du kommer nära mig utan en tallrik mat i handen.

Det var det mesta, tror jag. PMS får jag också. Hahaha, alltså fy fan vad det är synd om Farid då. Precis dagarna innan mens, det är då jag blir som värst. Gråter och skriker om vartannat utan anledning. Så. Nu får det räcka.

Puss.

Det finns inget bättre än att börja dagen med något vackert av den här kalibern. Jonas bevisar det vi alla redan vet - enklast är vackrast. Så är det bara. Jag älskar hur han låter det vita rama in fotona, hur det liksom är okej, mer än okej att bara låta det vackra flyta sådär på sidan. Jag älskar att det är textlöst. Fantastiska prints. Fantastiskt minne. Underbart. Nick och Surya hade dessutom det vackraste bröllopet jag någonsin sett, och typografin på "True Love Is A Big Deal" är typ det finaste jag någonsin sett. Helt och hållet perfekt.

Det många inte förstår med design är att det du väljer att plocka bort är minst lika viktigt som det du väljer att sätta in. Det svåra är inte att försöka med tusen olika saker. Det svåra är att redigera bort det som helt enkelt inte behövs.

(idag spenderas med att styra upp min nya blogg. tack vare blogg.se:s sjukt korkade idé att ha nån jävla bloggshops-grej som ligger längst ner i rutan konstant. det går jag inte med på. idioter.)

Men grattis att jag glömt bort den här grejen. Jag har kommit ihåg fotona, då trodde jag automatiskt att jag lagt upp listan också. ICKE. Så:

Ett pinsamt ögonblick - Ett sådär "jag dör, jag dör"-ögonblick var när jag åkte uppför rulltrappan från Sergelgången till Gallerian. Helt ensam, mitt i värsta julruschen för typ tre år sen. Hade oknutna skor på mig, när jag kommer längst upp fastnar skosnöret i springan på ett av rulltrappans steg, jag faller som ett jävla träd. Alla bakom mig får typ karatehoppa över mig för att inte snubbla själva. Jag ligger där och försöker slita loss skon i lätt 20 sekunder innan det äntligen kommer fram en karl som hjälper mig. Fy FAN alltså. Det var riktigt pinsamt.

Jag gör bort mig ganska ofta känns det som, åh jag dör bara jag tänker på det här. Haha, fy fan. Jag var inne på Urban Outfitters för typ några månader sen, svinbakis och hungrig som en varg. Skulle köpa nåt, minns inte vad. Kom fram till kassan, där står självklart tre killar när det vanligtvis bara är en som tar betalt. Dom skrattar och skämtar, jag vill bara hem. På vissa butiker i USA ber dom alltid om din postkod när du köper grejer, varför vet jag inte, förmodligen en jävligt smart och enkel grej att göra för att bygga market research. Detta har ju jag såklart helt glömt bort just den här dagen. Så när jag räcker fram mitt kort och en av killarna säger "can I get your zip code" så avstannar all aktivitet i min hjärna och jag frågar "what? my pin code?" varpå killen säger "yeah, sure, your pin code".

Denna respons är såklart HELT ironisk från hans sida, typ "men hur korkad är hon". Vad gör jag? Säger min pinkod, naturligtvis. Alla tre killar ser på mig som att jag är ett efterblivet litet missfoster som råkat hamna på den här planeten av misstag. Han knappar in nåt på datorn och ger tillbaks kortet, nånstans här fattar jag att det blev fel, när jag vänder mig om och går börjar dom asgarva. Det här följdes av tre dagar ångest över att dom kan ta pengar från mitt kort följt av en månads total vägran att gå in på Urban Outfitters. Grattis till mig.

Detta ångrar jag - Klyschornas klyscha, men hade inte allt som hänt mig hänt hade jag inte varit där jag är idag. Hade jag inte fått sparken från Stureplan hade jag aldrig sökt till Berghs, då hade jag aldrig träffat Farid och definitivt aldrig börjat på AAU, som idag är mitt livs bästa beslut. Hade jag inte blivit så gravt illa behandlad av så många olika människor hade jag inte lärt mig såhär tidigt i livet vad som verkligen är viktigt. Jag har alltid varit ärlig. Jag har alltid varit mig själv. Det är något jag kan säga och veta att det är sant. Det är inte många som kan det. Jag ångrar ingenting. Jo, förresten. Sättet det tog slut på mellan Magnus och mig. Det var så onödigt. Det är det enda.

Mina förebilder - Det här är svårt. Jag ser upp till människor som är lyckliga. Som skapar sin egna lycka och som gör det utan att offra integritet eller själ. Det kan vara en småbarnsfamilj i Tumba, det kan också vara en skådespelare som vet med sig att man inte snackar om relationer till media. För mig är det ett val att vara lycklig. Vi kan välja att må dåligt eller så kan vi välja att må bra. Men det är ett extremt svårt val (på riktigt), och därför beundrar jag de människor som väljer rätt och fortsätter välja rätt. Nån konkret person kommer jag tyvärr inte på, men jag vet att dom finns där ute.

Puss.

Ett par bilder. Bästa vänner, bästa helg.

Du sa att du inte har förändrats. TRO MIG, det har du. Jag har en aning om varför, men den nekade du till. Faktum kvarstår - jag vet inte vem du är. Jag tror fan inte ens du vet vem du är. Nu slutar jag utsätta mig för det här. Jag förlorade en vän och det skär. Men den bloggen jag läser idag, de statusuppdateringar jag ser, den tjejen känner inte jag. Kaxig, nedvärderande, översittarattityder, alltså VAD HÄNDER. Hela ditt sätt att uttrycka sig har förändrats. Hela du har förändrats. Jag kan inte göra det här längre. Och jag kommer alltid, alltid hålla fast vid att jag inte gjorde något fel. Det här som hände var 100 % du, vem du nu än är. Det finns inget annat sätt att avsluta det här på än hur jag avslutade alla våra senaste konversationer - jag förstår inte. Att växa är en sak. Att byta personlighet är en annan. Ett par nya kompisar, en uppgift från en familjemedlem, en resa och det var det. Helt plötsligt är du från Bredäng. Och av nån jävla anledning var det jag som fick ta all uppdämd skit du samlat på dig. Jag som förtjänar det minst av ALLA. jag som ALDRIG tryckt ner dig, jag som ALLTID stöttat dig i vad du än gör. Jag älskar den människan jag känner, men den människan verkar tagit semester från din kropp. Jag har älskat dig i sju år, men jag orkar inte längre. Jag. Ger. Upp. Det gör för ont.

Okej. Idag har vi gjort så nära till ingenting som man kan komma. Gick ner till Forever 21 och bytte en body till en större storlek, sen kom min Asos-klänning också. Den är fin, utan tvekan. Sitter väldigt bra. Men det är bara nåt som inte stämmer, jag vet inte vad. Behåller den förmodligen, men vi får se. Bodyn älskar jag. Ett så perfekt basplagg, fattar inte att jag inte köpt en tidigare.

hittade den här nyss, hade helt glömt bort den. från hösten 2009. love you baby.

Det är två personer jag fått höra att jag är lik, Scarlett Johansson och Rebecca Hall. Visste inte vem den sistnämnda var, men sen kom jag på att de ju fan spelar mot varandra i Vicky Cristina Barcelona. Ganska kul. Och nu när jag tänkt på det så har dom vissa likheter med varandra. Jag personligen har aldrig riktigt kunnat se likheten med Scarlett, tror att det är nåt med ögonen folk fastnar på. Men nu såg jag The Town igår och Rebecca Hall är med i den, och där kunde jag se mig själv LITE. Sen googlade jag henne och tänkte "vad fan, där är ju jag med mörkt kort hår":

Och det är samma sak här, det är ögonen. Jag tror att det är formen på ögonen och så avståndet till ögonbrynen. Helt sjukt. Försökte hitta nån bild när jag hade mörkt hår, det gick inte så bra. Hittade den här dock, från Chicago, den tycker jag om:

Eller den här:

Konstigt. Jag hittar ingen bild som är sådär klockrent likt, men när jag tittar på den där bilden av henne så ser jag min egen spegelbild typ. Det känns som att hon ser ut mer som jag än mig själv. Konstigt. Som sagt. Och det är BARA den bilden. Ingen annan.

Vinterns låt nummer ett. Den här sjunger vi sönder varje dag, våra grannar är nog ganska trötta på oss nu. Ingen har nånsin påstått att Adam är en fantastisk rappare, Eboi är mycket bättre i mina ögon. Han kan rappa både under, över och bredvid beatet, Adam verkar bara kunna rappa direkt på, men det Adam är fantastisk på är att få till hits. Jag trodde aldrig han skulle kunna leva upp till vad han gett ut senaste året, men "Ok Wow" är GRYM.

Söndag innebär lätt ögonmake, svalligt hår (älskar när mitt hår börjar bli såhär långt, har varken tvättat eller fönat det, det bara faller naturligt) och glittrig kjol. Nu går vi och äter brunch med fina Carolina och fina Anton, sen ska vi baka lussebullar.

Puss.

Åh, den här bilden är fin. Tagen på en båt i Barcelona i somras. Det var nog jag och Elin som slet mest för att den där resan skulle bli av, och det blev den till slut. Vi hade ruggig otur med vädret, men fick lite färg ändå. Elin och jag har varit vänner i över tio år. Vi har gått igenom ungefär tolv grejer som skulle kunnat bryta upp vår vänskap, men det har aldrig hänt. Med allra största säkerhet hade jag varit en annan person idag om jag aldrig träffat Elin. Den här vänskapen har format mig, det vet jag, vi umgicks som mest intensivt under de år då den personliga utvecklingen exploderar (säg från åttan och tre år framåt). Det finns få människor vars åsikter jag värderar lika högt som Elins, och det finns nästan ingen annan människa jag ringer när jag mår riktigt, riktigt dåligt. Elin kommer alltid vara glass mitt i natten för mig. Jag älskar den här bilden.

Alltså, The Town. Ledsen Emil, men vilken jävla skitfilm. Gud så irriterad jag blev i slutet. Jag HATAR när grejer inte är trovärdiga i filmer. The Town var sämst för att:

1. Jon Hamm har absolut noll trovärdighet som FBI-snut. Noll. Man bara ser i hans ögon att det enda han tänker är "nu måste jag försöka att INTE vara Don Draper". Så går han runt där med sitt rufsiga hår och ser hela tiden lite lidande ut, som att kläderna är en storlek för små och det enda han vill är att sätta på sig en kostym, knulla kurviga tjejer och dricka whiskey igen. Och Hamm ska alltså vara Boston-snut. Den första kvarten har han hyfsat grov Boston-dialekt. Sen försvinner den plötsligt för att aldrig mer återvända. Alltså, haha, hur kunde ingen i teamet reagera på det?

2. Man vet att en film är dålig när Blake Lively är filmens främsta tillgång. Här ännu en tagg åt Hamm - om Lively kan vara trovärdig som white trash slampa så borde Hamm kunna vara trovärdig som snut. Men icke. Lively var dock grym. Enda höjdpunkterna var hennes scener. Jag vill se henne i en Monster-film, gör en Charlize Theron av henne and call it a day.

3. Liiiiiite konstigt att ingen av de hundrafemtio snutarna som väntade på bankrånarna visste hur bankrånarna faktiskt såg ut. Framförallt underligt med tanke på att Hamm visat bilder på dom typ åtta gånger för hela sin stab.

4. Hamm vet att bruden såg till att Affleck kom undan. Har jag fel eller är det olagligt? Det borde göra henne till medbrottsling, eller hur? Det borde typ vara minst tio år för att se till att en bankrånare som skjutit sönder åttiotvå SWAT-nissar kommer undan, eller hur? Tydligen inte. Hon gick fri som en jävla fågel, vilket leder mig till nästa punkt.

5. So let me get this straight. Affleck gräver ner en väska med typ $300 000 i hennes jävla grönsaksland, varpå hon bestämmer sig för att göra en anonym donation i Afflecks morsas efternamn, förövrigt SAMMA efternamn som Affleck har. Och det är ingen på polisstyrkan som finner det liiiiite misstänksamt (alltså bortsett från det faktum att dom redan vet att bruden såg till att Affleck kunde sticka). Men det kanske är helt okej att sno 2,5 miljoner och lägga det på nån jävla ishall, vad vet jag. Helt lugnt, inte fängelsestraff på det heller. Åh, allt var så dåligt. Utstuderat och så fruktansvärt amerikanskt. Sääääääämst.

6. Jag gillade när hon säger "it would be just like one of my sunny days", det var värt, men sen dröjer det alltså en timme för Hamm att koppla det till hennes brorsas död. Och NÄR i filmen gjordes det klart att dom studerade henne så jävla väl att Hamm vet att hennes lillebrorsa dog när det var SOL UTE? Alltså så dumt att jag får magsår och hjärnblödning på samma gång.

Lively var bäst, sen Affleck, sen Hall, sen alla andra och till sist Hamm. Det fanns ett par korta ljuspunkter där man fick Departed-känsla, men satan vad dom grävde ner sig i slutet alltså. Han la en apelsin i hennes väska eftersom han skulle till Florida. Alltså... suck. Sämst. Sämst. The Departed var tusen gånger bättre. Se inte The Town, det förstörde min syn på Hamm och nu är jag jätteirriterad och Farid skrattar åt mig.

Puss.

Hahaha, den här är från i somras. Vi betedde oss som barn i tre månader, exkluderat det faktum att vi jobbade som as. Men på kvällarna badade vi halvnäck i sjöar, söp ihjäl oss och gungade. Emil, Alex, Jenna, jag och Farid, oftast var det vi fem känns det som. Så sjukt fina två veckor vi hade där i juli.

Fråga mig inte vad vi pysslar med på den här bilden, men det slutade förmodligen med att nån av oss gjorde illa sig.

Puss.

Kommer ni ihåg bodyn jag beställde från Shopnastygal? Den med quiltade kupor? Här är den i alla fall, hade på mig den igår när vi gick ut och åt middag. Har nästan aldrig rejält urringat, så det kändes lite konstigt, gick och drog i den hela kvällen för att allt höll på att ramla ut, men den är fin.

Kvällen var förövrigt grym, alla kom över hit redan vid 4-tiden. Vi drack massa glögg med mandlar och russin, det är alltid godare än vad jag tror det ska vara. När vi kom till restaurangen så var det nån mix-up med bokningen, så vi fick vänta en timme på vårt bord. Vilket i praktiken innebar att vi drack ännu mer än det var tänkt och innan vi fick käket var de flesta bra på lyset (mig själv inkluderad). Väldigt god mat i alla fall, och bra service. Ägaren kom fram till vår grupp flera gånger och bad om ursäkt för att bordet var upptaget, sen gav han Carrie en drink när han såg att hon inte hade nån i handen, haha. Efter maten åkte ett par personer hem, vi andra gick vidare till Q Bar och dansade. När vi hade rivit upp Castro tillräckligt tog vi en taxi till SoMA där Anton drog in oss på nån dragqueen-bar. Man blir inte förvånad över nånting i den här staden längre, men i ena hörnan hade dom i alla fall arts & crafts och i andra hörnan var det ett gäng transor som uppträdde på scen. Vi åkte hem med Queer Car Service, San Francisco-versionen av en svarttaxi. Garvade ihjäl oss när vi såg deras visitkort - "Moes takin hoes where they needs 2 goes".

Alltså. Den här staden. Kan alla mina vänner pallra sig hit nån gång? Ni kommer inte bli besvikna, jag LOVAR.

Puss.

Gud så svårt. Typ omöjligt.

Ett som värmer mitt hjärta lika mycket varje gång är från grundskolan, när jag och Jenna bakade bullar i hemkunskapen. Spisen var trasig, jag släppte den på hennes handleder, hon brände sönder sig och slänger upp plåten i luften varpå det flyger bullar över hela vår station. Det sjukaste är att varje gång jag tänker på det här så ser jag det liksom ur andras ögon, hur det måste sett ut från andra sidan rummet. Nån som skriker och sen femton bullar som flyger. Garvar lika mycket varje gång.

Utöver det finns det ju typ hundra till. Men det är ett av mina favoritminnen.

Puss.

Nästa stora grej. Kom ihåg vart ni hörde det först (hatar när folk skriver det, men whatever). Alla som vanligtvis gillar hipstermusik kommer gilla det här. Hon har själ, det är därför jag tycker om det. Oh Land kallar de sig och spelar in alla sina låtar i samma studio med exakt samma visuella tema. Intressant är nog det bästa ordet. Hela upplägget är intressant. Vad gäller soundet så låter det typ lite Amy Winehouse, lite Adele, lite Björk, lite Ingrid Michaelson. Kommer med all säkerhet explodera under första halvan av 2011.

Dagens bästa nyhet:

"Earlier today, the Senate passed a vote to repeal the 17-year-old policy, "Don't Ask, Don't Tell."

President Obama praised Congress and sent a letter to the Democratic National Committee and his supporters on his behalf. This is what he wrote:

Moments ago, the Senate voted to end "Don't Ask, Don't Tell."
When that bill reaches my desk, I will sign it, and this discriminatory law will be repealed.

Gay and lesbian service members — brave Americans who enable our freedoms — will no longer have to hide who they are.

The fight for civil rights, a struggle that continues, will no longer include this one.

This victory belongs to you. Without your commitment, the promise I made as a candidate would have remained just that."

Underbara Barack. McCain kan äta skit och ramla ner i ett hål.

Hej hjärtan.

Det enda dåliga med den här dagen var att jag brände tungan på kaffet vi köpte imorse.

Jag älskar den här staden. Jag gör det. Det går inte att förklara, jag tror att man måste bo här ett tag för att verkligen ÄLSKA den här staden, sen kan man nog bli förälskad på semestrar och så vidare. Men det är det dagliga lunket i San Francisco som är så fruktansvärt ljuvligt.

Jag vet ärligt talat inte vad det är. Grupper med människor som står och skrattar åt någonting bredvid en bil, hurbullarna som springer i shorts när det ösregnar, alltid leendes från öra till öra, doften av kaffe och mat vart man än går. Alla småföretagare som kommer ihåg vad du heter, vilken sorts godis din hund älskar, om du vill ha en stor eller liten latte. Det är någonting i luften i den här stan. Jag har aldrig upplevt det någon annanstans, inte i Spanien, inte i Thailand, inte i Sverige, inte i Danmark, inte i Grekland, inte i Cypern, inte i New York, inte i San Diego, inte i Italien, ingenstans förutom här. Det känns som att 90 % av de som bor i den här staden är lyckliga. Det måste vara nåt sånt, stämningen i luften är liksom alltid varm och positiv. Extremt många människor från runtom USA åker på semester till San Francisco och sen slutar det med att dom flyttar hit. Och sen ser dom aldrig mer tillbaka. Vi pratade om det med Andrews föräldrar när vi firade Thanksgiving, dom beskrev det som ett "fenomen". Livet smakar helt enkelt lite sötare i Kalifornien.

Jag älskar det. Jag är så glad, genuint glad, att jag valde att inte åka till Sverige den här vintern. Jag kanske blir tjatig nu, men det är så skönt att få en vilopaus här och få leka lite med staden på det sätt som turisterna får leka med den. Villkorslöst och utan några deadlines att hålla reda på. Jag vill spela badminton, gymma, simma, jag vill gå till akvariet och spendera en hel dag bland alla grisiga fiskar, jag vill gå till valfri hundpark med Lucas och köra slut på honom, jag vill spendera en hel dag på ett bibliotek. En av de första grejerna jag ska ta tag i nu, efter jag rensat min stackars dator, är att köpa böcker om social medias utveckling, vart det bävar i framtiden. Jag funderar också på att signa upp mig för en klass som heter Web Tools, jag kan ju Flash nu, men vill lära mig CSS, Html5 och allt det där också.

Det absolut sista jag trodde jag skulle tycka var kul är att programmera. Det fanns ingenting som låg högre på "aldrig i helvete"-skalan av grejer man skulle kunna tänkas göra i framtiden. Det bevisade bara för mig att man inte känner sig själv när man är 23, det är därför man inte borde vara så jävla rädd. Bara blunda och hoppa så löser det sig. Jag kan liksom bygga hemsidor nu. Ni fattar inte hur stor den grejen är för mig. Flash är gigantiskt, och för en äkta developer är jag såklart bara nybörjare, men jag kan bygga en hemsida. Åt vemsomhelst. Det är sjukt coolt. En skill som faktiskt går att ta på.

Har faktiskt börjat maila folk som är ute efter web designers redan nu, får se om det blir nåt byggande över lovet. Det är så jävla roligt. Hur kan man tycka att koda är kul? Alla andra spyr på det. Ärligt talat, om jag mot förmodan bestämmer mig för att jag inte vill göra reklam i framtiden kommer jag förmodligen rikta in mig på web design. Dom får så snuskigt mycket betalt också, vilket jag förstår. Finns inget som kräver mer tålamod än den där skiten.

Jag är stolt över mig själv, jag är stolt över Farid och jag är så stolt över alla våra duktiga vänner. Är det inte folk som redan blivit anställda så är det grafiska designers som precis sålt sin första logga (grattis Anton!). Det finns inga människor som inspirerar mig mer än mina vänner och det är exakt så det ska vara. Jag är lite blödig nu, för Carrie gav mig världens finaste kort igår. Hon skrev att hon aldrig klarat den här terminen utan mig, hur glad hon är över att ha mig i sitt liv och att jag är så talangfull, så intelligent och så vacker.

SÅ ska en vän vara. Eller hur? Det är så jävla självklart när man tänker efter och när man hittar såna vänner, men man glömmer bort det där ibland. Igår åt vi middag med nio av våra absoluta favoritpersoner och det bästa med det är att det finns minst 20 till, lika inspirerande människor, som inte var där. Det finns inget mer man kan begära. Jag älskar er, ni är bäst.

Carrie, if you're in here - I love you. I'm so happy that we took the time to get to know eachother, that we were both too smart to let this friendship go unexplored. That we're equally inspired by eachother and that we know that two strong women together is better than one strong woman alone. You're beautiful and I could spend an entire day just listening to you laugh. I love you, I hope you have a great vacation, I love you.

Puss.

Tröja (24$), datorväska (17$) och body (10$) Forever 21.

Puss.

Åh, vilken bra dag det här kommer bli. Enbart tack vare alla fina vänner.

Först ska vi ner och hälsa på en byrå som heter Teak, två gamla klasskompisar till Farid jobbar där. Vi ska droppa av hunden med Anna, sen hämtar vi honom först imorrn bitti. Efter det ska jag lämna av lite grejer på skolan, sen ska vi möjligtvis gå runt lite i affärer när vi för en gångs skull inte har en liten pälsboll i släptåg.

Efter det ska vi hem och städa lite, sen handla lussebullsingredienser och massa annat juligt med Amanda, förmodligen på Cala Foods här runt hörnet. Sen ska vi välkomna upp tolv svenskar och en amerikan, haha, Carrie och så alla sköna Berghsare. Vi ska baka, dricka glögg med mandlar och russin, vin, öl, drinkar, snacka skit, pratar om hur sköööönt det är att terminen är över och så vidare. Sen vid halv åtta ungefär har Anton bokat bord på ett franskt ställe i Castro, Bisou tror jag det hette. Vi blir 9-10 personer som ska äta middag, så det blir fullt drag. Efter det går vi ut, förmodligen i Castro då, vilket är grymt. Har inte festat med läderbögarna på länge.

Fan, en sån fin dag. Nu ska jag väcka Farid.

Puss!

Jag blir alltid lite chockad när jag läser om ungar som hånglar redan när dom är sju-åtta år. Jag lekte typ med dockskåp när jag var sju år. Var definitivt inte intresserad av att pussa på killar. Sen när man blev nio-tio, då började ju det där smyga sig på lite. Inte hångel då kanske, men man ville säkert kramas lite med nån.

Hursomhelst. Jag var 13, tror jag. Det var en väldigt fin kyss. Men åter igen känns det konstigt att skriva om det förflutna. Såååå. Vi lämnar det där.

Puss.

Klänningen från Asos har skeppats redan, grymt. Kommer förmodligen väldigt snart. Carrie är så rolig, hon blev skitsur när jag visade henne den - "din gris, det är bara du som kan bära upp nåt sånt där". Det märker vi när den kommer. Till andra viktiga saker - skor! Jag har definitivt köpt tillräckligt många den här terminen för att vara nöjd, fyra par totalt tror jag. Två wedges, ett par högklackade och så halvhöga workman boots från Forever 21. Men alltså, de här var ju väldigt fina också. Dööööööör för de i mitten, hade dom varit 30 dollar billigare hade jag förmodligen köpt dom. De första är från Forever 21 (riktigt, riktigt snygga för så lågt pris), de andra från Topshop och de tredje från Gojane.

Det bästa med USA är att shoppingen här är så otroligt mycket bättre. Det finns mer att välja på och folk ser inte likadana ut. Förutom H&M, de butikerna är sämre här än i Sverige.

Alltså, den här bilden måste jag bara bjuda på. Den är så jävla ful att det inte är sant. För det första - syns det att vi alla är släkt eller? Typ. Alla har EXAKT samma hudton, samma blondröda hår, samma awkard expression. Det här är alltså, från vänster: min yngsta kusin Amanda, min syster Chris, min pappa Tommy, jag och så Amandas bror Andreas.

Den här bilden är tagen i Thailand utanför vårt hotell, 2005 tror jag det var. Fem år sen, helt sjukt. Jag var alltså 18. (Tack snälla Gud för att jag blir snyggare med åldern.) Minns det här så väl, vi skulle ut och käka, Chris mådde pissdåligt eftersom hon hade somnat i solen på dagen. Hon hade solsting, feberfrossa, huttrade och svettades om vartannat, och som grädden på moset såg hon ju som ni ser förjävla rolig ut. Hennes kinder var knallröda och stekheta. Kommer ihåg att hon ringde till mamma och skrek att hon ville hem, haha. Så jävla kul.

Det här är en del av min familj alltså, men den här bilden fångar verkligen essensen av hela släkten på både mammas och pappas sida. Riktiga svennetomtar. Haha. Så sjukt ful bild. Roligt.

Puss.

Jag har sagt det förr, H&M:s vår ser HELT otrolig ut. Tack gud att jag varit så ekonomisk den här terminen. Jag vill ha allt. Dör för shortsen, dör för väskan, och så där bakom bikinin ligger det ett silvrigt halsband som har mitt namn skrivet på sig. Alla bilder från Sofi Fahrman.

Man kan ju såklart säga mycket när det kommer till det här. Jag drömmer om ett långt liv, om barn, om hus, om att Farid och jag aldrig ska trasa sönder vår kärlek, jag drömmer om att uppleva nya saker och skratta, skratta, skratta.

Mina drömmar är väldigt down to earth. På riktigt. De handlar sällan om pengar eller jobb. Jag vet att jag är en av de få på the Academy som inte direkt "drömmer" om att jobba på en stor byrå. Fast det är här grejer blir komplicerade, som alltid med mig. Jag tror väldigt mycket på styrkan i tankar och ord, hur du väljer att formulera dina mål. För mig är inte pengar någon dröm jag vill uppnå, för att pengar för mig är något väldigt påtagligt. Det är bättre på engelska - tangible. Pengar är, och har alltid varit för mig, något man bara kan "plocka". Bara sträck ut handen och ta det liksom. Det finns pengar överallt. Det är bara att ta dom.

Svårt att förklara det där tankesättet, och nej, mina föräldrar är inte rika. Jag fick absolut inte allt jag pekade på som barn, och jag har aldrig dejtat en rik snubbe. Men pengar för mig har så lite betydelse att det liksom inte kan bli en dröm. Det är så lättuppnåeligt att det inte kan bli en dröm. Jag tror det är VIKTIGT att tänka så här, inte bara för att det automatiskt ser till att du inte blir förblindad av materiella saker, men också för att en dag kunna tjäna mycket pengar. Med andra ord - strävar du bara efter pengar så kommer du aldrig bli rik. Strävar du däremot efter vadsomhelst UTOM pengar, det är då stålarna kommer som bonus. (Vidare på det här med ordet "dröm" - ordet symboliserar något som förmodligen inte kommer hända, det ger folk ursäkter till att skjuta upp sin egna lycka. Istället för "drömmar" har jag "mål", det kommer hända, punkt slut.)

Det finns två saker jag önskar att folk i min ålder förstod:

1) Ingen har någonsin blivit framgångsrik ensam. För att lyckas och vara lycklig, så måste du omge dig med starka, smarta, inspirerande människor och behandla dom väl. Måste, måste, måste. Innan du inser det kommer du stå kvar och stampa på samma ställe. Jag tycker synd om människor som inte fattar det här, för allt kommer ta dubbelt så lång tid och vara dubbelt så svårt för dom. Det absolut första du ska vårda i ditt liv är dina relationer med människor du älskar och/eller respekterar. Det här insåg jag när jag var 20, då började jag systematiskt rensa ut alla som helt enkelt inte var värda att lägga ner mer tid på.

2) Kraften dina egna tankar har är större än något annat. När du förstorar saker i ditt eget huvud, det är då det sväljer dig hel. Tror ni det är en slump att så många unga kändisar tagit självmord/dött de senaste åren? Pengar har absolut ingenting med inre lycka att göra. Det enda som betyder nåt är hur du ser på sig själv och på världen omkring dig. I år har jag förlorat vänner på grund av att dom intalar sig saker som inte finns. Jag ser det, och jag tycker synd om dom, och om mig själv eftersom jag förlorar en vän, men det finns inget jag kan göra åt saken. Men begrunda det där en stund. Dina egna tankar har kraften att förstöra dina vänskaper. Dina relationer. Din karriär. Ditt liv. Det är viktigt.

Och det är egentligen på den noten mina drömmar om framtiden residerar på riktigt. Jag kan vara extremt självdestruktiv. Det var inte något jag tänkte på eller reflekterade över innan min syster sa det för några år sen. Jag vet att någonstans inom mig sitter det en liten, liten tjej som inte tycker att hon är värd någonting. Och jag vet att det är sant, för jag blir ledsen när jag skriver det. Oftast vinner den stora, starka tjejen över den här lilla, lilla varelsen, men ju bättre det går för mig, desto mer självdestruktiv blir jag. Jag är en underdog på alla sätt möjliga. Jag trivs absolut bäst när jag är i positionen "kolla på den där dumma blondinen, henne behöver vi inte oroa oss för, det är lugnt", då levererar jag fantastiska kampanjer och jag njuter varje gång jag ser deras förvånade blickar i periferin. När jag själv sitter i skiten, det är då jag finns till för mina vänner absolut mest. Jag är fattigare än vad jag varit i hela mitt liv. Jag har inte råd att köpa en julklapp till min pojkvän, men när min kompis blir dumpad av sin pojkvän så skickar jag ett armband till henne. Jag har tjänat 30 000:- i månaden vid vissa tidpunkter i mitt liv. Skickade jag några armband till mina kompisar då? Inte en chans.

Jag är rädd för pengar. Livrädd. Jag är rädd för vad det gör med människor. Jag är rädd för framgång, för jag vet att jag trivs bäst när jag slår underifrån. Men min ultimata dröm med livet är att komma ifrån det där. Att den där lilla, lilla tjejen längst in ska få känna att hon förtjänar allt det fantastiska som händer henne. Att hon ska tro på alla bra saker som sägs till henne. Att hon ska lära sig att ta en komplimang och låta den värma. Lyckas jag jobba bort den där tjejen, då spelar ingenting annat någon roll.

Puss.

Behövs ingen närmare förklaring, va? Det här kortet tog jag hösten 2008, det är mitt favoritkort någonsin på Lucas (förutom det allra första i bilen på väg hem från kenneln), hans päls är så fruktansvärt vacker mot höstlöv att det inte är sant. Nu, äntligen, har vi tid att ägna oss mer åt honom. Lucas är extremt social, ska alltid ligga i ens knä, på ens arm, buffa upp huvudet i armhålan, slicka i ansiktet, han är så otroligt mysig och han förtjänar mer uppmärksamhet än vad vi kunnat ge honom de senaste veckorna.

Puss.

Sista lektionen för i år om fyra timmar. Jag gick och la mig halv sex i morse. Mår ganska dåligt nu, men det skiter jag i. Kom på en FANTASTISK idé för Stubhub, en online ticket vendor, vid typ midnatt. Var tvungen att kampanja ut det, så det satt jag och gjorde i fyra timmar. Farid hjälpte mig också, hade han inte gjort det hade det blivit noll sömn. Så tack älskling.

Imorrn blir det all möjlig sorters fest och det ska bli så jävla skönt att få lite kreativ semester. Att inte vara tvungen att trycka ur sig grejer, utan bara göra det för att det är kul. Ska bli skitkul att sätta igång med One Show. Vissa terminer har man ju känt "ta bort reklam, släng det åt helvete, vill aldrig se skiten igen". Inte nu, faktiskt. Nu vill jag bara ha mer. Plus att jag känner mig själv och jag kan vilja ha semester hur mycket som helst, fyra timmar in på första dagen så är jag ändå uttråkad. Och så börjar jag skapa nåt.

Är inte det fint, gänget?

Har massa att blogga om nu i slutet av december också. Det här året har varit tufft, men ett av de mest utvecklande åren sen gymnasiet tror jag. Men det var inte alls det jag skulle säga. Det jag skulle säga är att jag läser en intervju med Petter på Aftonbladet, han har samlat in 100 000 välgörenhetsspänn genom Twitter, vilket naturligtvis är grymt. Men så säger han "Fantastiskt att använda Twitter till en sån här grej". Alltså. Är svenskar tröga? Det här är EXAKT vad Twitter används till hela tiden, och vad det ska användas till, enligt mig. Personligen fattar jag inte Twitter, jag tycker det är trist. Men för att samla in pengar och marknadsföra skit är det absolut nummer ett på listan. Inget forum sprider nyheter så snabbt. Över julen ska jag fördjupa mig mer i social media, intressant som fan är det.

Aftonbladet hade en bild på Petter också och SATAN så snygg han är. Förut har han alltid varit lite för fjunig för mig, men nu har han blivit äldre och äntligen liksom vuxit in i sig själv. Han ser ut som en karl. Väldigt aptitlig där i soffan.

Han är ju vacker. Väldigt, väldigt fin.

Skitsamma, nu ska jag skriva ut och avsluta den här terminen och antingen bli utskälld eller få pris som den smartaste tjejen i hela världen för min senaste kampanj. Lycka till Cim. Tack.

Puss.

Det var antingen 7:e januari för gratis shipping eller 21:a december för 12 dollar extra. Kör aldrig på det senare, men nu gjorde jag faktiskt det. Den här vill jag ha NU. Älskar alla ovanliga skärningar på klänningar. Den finns i blått och grönt också, begrundade den blå länge, men bestämde mig till slut för svart.

33 dollar exklusive shipping, så typ 230 spänn

Det här är en bild jag tog precis utanför vårt hus i vintras. När jag var hemma i januari, alltså förra vintern blir det. Himlen var helt otrolig när jag var hemma. Rosa, lila, grön, orange, den skiftade i de vackraste färger varje natt. Minns inte att det nånsin varit så fint. Jag tycker väldigt mycket om de här bilderna (har fler), inte för att jag saknar snön och kylan, men för att det är en speciell känsla det där. Mörka vinternätter i huset jag växte upp. Extremt ångestfyllt och vemodigt och fint på samma gång. Och så spenderade jag 30 dagar och nätter i rad med Jenna, det var fint. Och så fotade jag allt med Farids kamera. Hade det inte varit för att Chris var sjuk och att det var 17 minus varje dag så hade det varit den perfekta semestern.

Puss.

Men vafaaaaan. Det här går ju typ inte. Jag ritar inte. Här får ni. Jag ser ju typ ut sådär faktiskt.

Idag är jag stolt över mig själv. Fan vad bra jag är, alltså. Trots att jag glömde ladda in fontsen, trots att hemsidan stretchades så att mitt namn klipptes av, trots att jag gick över tiden och trots att jag råkade visa fel video som inte var maskad ordentligt i Flash.

Trots det. Fan vad jag är bra. Vi presenterade ju på Ogilvy ikväll. Otroligt fint kontor, snygg grafik överallt, massa soffor, otroliga konferensrum. Senior AD:n var där och så senior flash-utvecklare. Förövrigt blev jag glatt överraskad över hur unga killarna var, säg max 30. Det bådar gott inför framtiden. Hursomhelst, dom var så snälla. Och gav jättebra feedback. Jag fick nästan bara beröm. De älskade mitt kreativa arbete, alltså mina kampanjer. Att ha en Senior Art Director på Ogilvy som tittar dig i ögonen och säger att du har "fantastiska kampanjer", det är en stor jävla grej ska ni veta. Tänk dig att du spelar basket och Jordan knallar förbi och säger "fan vad duktig du är". Typ så.

Och det här var liksom mina slänga-bort-kampanjer. Grejer jag inte ens tänkt ha uppe på min riktiga hemsida. Om dom tycker det här är bra.. då kan jag ta deras jobb imorrn. Ungefär så kändes det. En av dom sa mycket riktigt det också. "När du blir Creative Director i framtiden, lova att anställa mig". Alltså !!!!!!!!!!!!!!!!!! fan vad glad jag är.

De sa att min sajt var "idiotsäker", ett gott betyg när det kommer till hemsidebyggande, man måste alltid utgå från att användaren är en fullständig idiot. Jag har allt på samma sida, kampanj-info, kampanjer och knappar, jag tänkte väldigt mycket på navigationen och hur jag skulle vilja att det såg ut om jag besökte en sajt, så det är jag glad över att dom kommenterade. Dom tyckte också det var grymt att jag hade mitt namn, min email och mitt telefonnummer ständigt liggandes i vänsteryttern, "väldigt bra idé" sa dom. Inte revolutionerande, direkt, men dom tyckte väl det var coolt att en korkad student fattar att det är smart.

Vi höll på i över tre timmar och jag var helt död när jag kom hem, men det var det värt. Fick mina betygspapper av alla tre killarna, hamnade på B+ med massa fina ord bredvid. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - ett A är omöjligt att få i en reklamskola. USA är mycket hårdare betygssättare än Sverige, som jag upplever det i alla fall. Det var fan så mycket enklare att få ett bra betyg på Berghs än vad det är på AAU. Svenskar har alltid den där "men det var ju ett sånt bra försök"-attityden. Här skiter dom fullständigt i om du jobbat i 2 eller 60 timmar på projektet, är det skit så är det skit, är det grymt så är det grymt. Inga krusiduller. Stenhårda. Ett A betyder "du är klar för att anställas, idag". Så ett B+ bugar jag djupt för. Jag tror vi var två av femton elever som kom så högt. Alltså - ingen fick ett A.

Klockan är 02:50 nu. Jag ska sova snart, måste göra klart copyn tills imorrn bara. Farid och jag började jobba på en idé för några dagar sen, tror den kan bli riktigt stark. Men den presenterar jag på torsdag. Tills dess får ni nöja er med nåt som inte var bra nog för att hamna på hemsidan, men som jag ändå tycker är väldigt fin. Det är en trifold brochure för Brooklyn Brewery, utmaningen var att sälja ölen till tjejer på våren/tidig sommar. Jag gjorde den för.. ett år sen ganska exakt. Tycker fortfarande om den lika mycket idag. Gjord i Illustrator och InDesign.

Puss.

Jag är sömnig och har en del att göra klart, men här är bilderna så att jag kommer ikapp med det med.

Den första bilden är från min mammas lägenhet. Hon är knäpp. Precis efter att Farid flyttat in hos mig hösten 2008 så bakade vi lussebullar tillsammans. Vi har en söt video på det, men den får ni se nån annan gång. Hursomhelst, jag kommer fan inte ihåg vad som gick snett, men vissa lussebullar blev efterblivna. Så vi åt dom inte. Dom bara låg i en skål nånstans och spred julkänsla. Sen efter nån månad så petade jag lite och dom var stenhårda. Alltså, man kan döda nån med dom, typ. Så mamma bestämde sig för att spara dom, som ett minne. Jag vet, knäppt. Men där ligger dom nu, på den gamla symaskinen. Förmodligen lika hårda än idag.

Jag älskar bilden för att det är mycket kärlek på en och samma gång. Farid, mamma, och sen bakom symaskinen skymtar ett vykort från när jag white water raftade tillsammans med vänner i Thailand, och ovanför det hänger ett tjugo år gammalt kort på mig och Chris. Kärlek, som sagt.

Det andra kortet är ett av de första på mig och Farid tillsammans. Vi satt hemma hos pappa och drack champagne och åt middag. Päronen skulle passa Lucas (ser ni hur liten han var?) för att vi skulle ut med Berghs-gänget på Spyan. Vår kärlek var väldigt ny här. Lite nervös, ni vet. Det är fint tycker jag. Älskar det där kortet (slängde in det andra vi har från den kvällen, det är en vimmelbild från Stureplan.se).

Så där har ni tre bilder från våra första månader tillsammans. Det fjärde kortet är från våren 2010. Vi ser lite äldre ut, väldigt mycket mer bekväma i det som är oss. Vi hade en tuff start på 2010. Men vi tog oss igenom det och nu bor vi i en ny lägenhet och skapar nya minnen.

Och på fredag bakar vi lussebullar igen.

Puss.

Tips från coachen - har du en kille som skickar meddelanden till andra tjejer och frågar hur genomskinlig en klänning är, då kanske man ska jobba lite på sitt förhållande. Alternativt dumpa honom.

Fick slå bort Farid från datorn när jag sa det till honom, han ville maila snubben på en gång. Jag fattar att han blir sur, men det är inte en nödvändig strid för honom att ta. Såna där grejer kan jag hantera själv, även om jag tycker det är grymt obehagligt. Ett meddelande var fine, det skulle man kunna misstolka, men två i rad går över gränsen. Framförallt när killen i fråga är en gammal vän till mig och hans tjej hatar mig. Då kan jag tänka mig att det blir liiiite dålig stämning där hemma.

Kharma som sagt. Svälj och acceptera.

Men förövrigt fattar jag inte ens hur han kunde tro att han skulle få en respons. Har nån missat hur jävla kär jag är i min karl?

Puss.

Tänker på det här med folk som är rädda för vardagen. Folk som går på varje fest för att dom är så fruktansvärt rädda för att "missa" nåt. Tittar på Rebecca & Fiona på SVT-play och hur dom hånar folk som är på väg till jobbet klockan sju på morgonen. Inte speciellt moget, men det hade lika gärna kunnat vara jag och Jenna.

Förstår hetsen kring R&F, förstår varför tjejer älskar dom så mycket. Det är precis som dom säger i serien, jag kallar det Schulman-syndromet. Anledningen till att Alex Schulman blev så fruktansvärt stor var att han vågade säga det alla tänkte. R&F är på väg att bli stora utav samma anledning - dom vågar säga det alla önskar dom vågade säga. Dom lever ett liv många ibland önskar dom var coola nog för att leva.

Inte coola som i häftiga, men coola som i "jag är helt lugn med att inte veta om jag kommer kunna pröjsa hyran nästa månad". Innan jag såg den här serien om Rebecca & Fiona så ogillade jag dom ganska starkt. Även efter det första avsnittet jag såg (som var det sista dom gjorde), så ogillade jag dom fortfarande. Snorungar, liksom. Dryga som fan, divigt inställda och absolut noll respekt för andra människor.

Sen ser man lite fler avsnitt och läser deras blogg och hittar två intelligenta hjärnor nånstans i det där ändå. Jag är lite avigt inställd fortfarande, jag har svårt för vuxna människor som vägrar växa upp. Tro mig, jag älskar att leka. Det är det bästa jag vet. Men för mig känns det alltid så ångestfyllt hos tjejer som R&F, när leken blir livet på nåt sätt. Dom har noll kronor på banken, och bryr sig inte. Dom får tinnitus av alla spelningar, och bryr sig inte. Dom skiter i möten, och bryr sig inte. Med andra ord - de är 15 år gamla fortfarande.

Jag säger inte att man måste ha ett 9-5 för att vara vuxen, så kommer jag aldrig ha det. Men jag är osvensk på mitt sätt och jag tror de här tjejerna är osvenska på ett annat sätt. För mig känns det bara för uppskruvat. Jag pratar inte om dj:andet i sig, utan bara den allmänna attityden. Att behandla folk illa och skita i jobb är inte tufft, på nåt sätt. Det är jävligt fjantigt, faktiskt. De levererar nån sorts drömvärld av ångestfri fest fest fest, men tro mig, de här tjejerna är inte fria. Behöver du be folk om pengar för att köpa mat så är du inte fri. Punkt slut.

Puss.

HAHA, jag är ikapp. Jag är bäst. Som vanligt. Okej -

Mina syskon:

Jag har bara ett, jag behöver bara ett. Jag minns när vi var yngre, då brukade vi tjata på mamma om att hon skulle ge oss en lillebror. Tror inte det var nån direkt tanke bakom det, mer än att vi ville ha nåt att leka med utöver katten. Det blev aldrig nån brorsa, vilket då alltså är fullt okej med tanke på att jag har Chris. Chris är Sveriges snyggaste tjej, förresten. Visste ni inte det?

I min handväska:

Jag har ingen handväska. Fråga Farid. Jag har inte ens en plånbok, och har inte haft det på typ tre år. Jag har ingen mobiltelefon heller. Varenda gång jag ska utanför dörren uppstår problemet "vart fan ska jag ha grejerna?". Nuförtiden släpar jag med mig datorn överallt, så trycker ner de grejer jag behöver i laptop-fodralet. Nycklar, student-id och bankomatkort. Hopklämt med datorn. Joråsatte. Så sofistikerad är jag.

Vardagslyx:

Tända ljus. Islatte från cafét nere på hörnet varje morgon. Sovmorgon. Att få röda rosor utan anledning. En extra lång dusch. Att maten (faktiskt, oftast) är lagad och står i ugnen när jag kommer hem. Är det en grej som Farid och jag är bra på så är det vardagslyx. Livet är för kort för att "spara" på grejer. Vardagslyx är extremt viktigt för mig.

Puss.

För några dagar sen kom jag hem till matpengar på köksbordet (Farids standard när han inte orkat/hunnit laga käk), en städad lägenhet och en röd ros. Appropå ingenting. Då blir man lite extra kär. Ska bli så otroligt skönt när den här veckan är över, då blir det julbak och pussar i evighet.

Jag är också ganska exalterad över att vi bägge stannar i San Francisco över jullovet. Förra vintern åkte ju jag hem i en månad, inte den här gången. Nu får vi chans att upptäcka staden lite mer, leka med hunden (en av de saker jag saknat mest mitt i detta finals-kaos, tro det eller ej), vi kan dricka latte och gå långpromenader och göra vad fan vi vill. Gud så underbart det ska bli.

Gällande Sourze, förresten, som det såg ut nu är det obetalt. Och enligt mig är det väldigt mycket jobb att skriva och leta skribenter och intervjua och hålla på, så jag tackade nej för nu. Vi får se hur det utvecklar sig, men nu när internshipet är klart för sommaren så är jag officiellt lugn i hela själen. Likväl vore det kul att göra Sourze igen.. vi får se.

Hemsidan är klar. Den jävla hemsidan är klar. Jag har designat efter Flash Player nu, bara för att det är där vi visar skiten om inte siten är live. Vilket min inte är. När jag testade html-koden så är allt skiftat för långt till vänster, inga större problem, men det betyder att jag inte kan visa er den än. Ni får helt enkelt vänta tills jag kör igång på riktigt, det blir förmodligen inom den närmsta månaden. Flash, till dig har jag bara en sak att säga.. JAG VANN.

Har fler grejer att berätta ju. Bella, en sexig svenska och en god vän till mig här nere i SF, mailade mig för några veckor sen med världens finaste ord och en önskan om att vi skulle försöka vinna One Show tillsammans. Självklart ska vi göra det. Årets klient är City Harvest. Vi kör igång direkt efter skolan slutat, men först på allvar när hon återvänder från julsemestern i Sverige. Tror det var den 7:e januari. Bidragen ska inte in förräns i mars, så då har vi ändå två månader på oss. Det ska bli sjukt kul att ge sig in i gamet.

Fredag ser jag också fram emot, då blir det julbak med ett stort gäng fina vänner. Tror vi ska vara hemma hos Bella och C, dom bor för det första mycket finare än alla andra och dom har för det andra en julgran. Vi bidrar med tre flaskor glögg (från trippen till IKEA) och ett juligt humör. Vi ska typ baka massa lussebullar och snacka massa skit. Senare på kvällen blir det käk på nån restaurang som Anton valt ut och sen utgång. PER-fekt. Så bra. Snart, snart, snart.

Puss.

3 bilder från en av mina bästa somrar. Den första är från en kräftskiva vi slängde ihop hemma hos Jenna, vår amerikanska kompis Alex är den skäggiga killen som sitter bredvid mig. Sen har vi Emil, sen Jenna, sen Farid bredvid Jenna och så Jonna som tar kortet. Den kvällen var väldigt fin. Man är aldrig så lycklig som när man är omgiven utav nära vänner och det ser man på mig, tycker jag.

Den andra har jag ungefär samma leende på gång. Jonna tog det kortet också, vi var på Linas balkong. Hon bor mittemot Mose Backe, vilket i praktiken betydde att vi "kraschade" varenda konsert de hade under hela sommaren. Så jäkla värt. Minns inte exakt vem vi såg här, tror det var Melissa Horn. Solen strålade och åter igen var det bara vänner i närheten. Det finns inget som gör mig mer genuint glad.

Den tredje är från Starbucks i New York. Det var SÅ jävla varmt, minns jag, vi gick in bara för att komma undan från solen lite. Det här måste varit precis i början av juni, så vi hade precis avslutat ännu en termin i skolan och skulle nu hem till Sverige för att träffa familj och vänner. Farid är så fin på den här bilden. Jag älskar den.

Puss.

Det känns som en del av mig saknas när jag inte bloggar. Dessutom är det omöjligt för mig att svika en uppgift jag tagit an. Så nu är jag inne här fort medan jag förnekar allt jag har att göra. Vi kör några på rad.

Ett ögonblick som förändrade allt:

Jag har väldigt många såna här, det tror jag de allra flesta har. Några poppar upp direkt i mitt huvud. En varm sommarkväll när jag och min pojkvän gick hem från jobbet, han kände på sig att nåt var fel och jag ville vara ärlig, så sa till honom att jag fortfarande hade känslor för mitt ex. Han blev så ledsen. Jag blev nästan förvånad. Typiskt mig, jag tror nästan aldrig innerst inne att folk älskar mig så mycket som dom påstår sig göra. Först slängde han hemmanycklarna på mig och sen satte han sig ner och bara grät.

Det var en sån där absurd situation. Otroligt vacker kväll. Ljummen luft. Vi hade precis testat massa god mat på jobbet. Och så ett förhållande som revs itu. Är det inte oftast då förhållanden går åt helvete? När allt i omgivningen löper felfritt, då borde ju verkligen förhållandet vara på topp också. Är det inte det så tar det oftast slut. Det är min erfarenhet.

Ett annan ögonblick är när jag haffade min älskade lilla syster för ungefär ett år sen nu. Hon försökte smyga ut i vinterkylan och träna. Jag hade blivit tillsagd av folk som vet att man inte ska bli arg, man ska inte skrika, man ska vara lugn och stilla och förstående. Jag tappade det. Totalt. Jag bara såg framför mig hur de få kilona hon hade kvar rann av henne och att förlora min syster är inte ett alternativ. Dör hon så dör jag. Så är det bara. Så jag blev arg. Jag skrek. Där och då fanns det inga föräldrar, inga pojkvänner, inga kompisar, det var bara hon och jag i huset där vi växte upp, omgivna av minnen från en tid där framtiden verkade så ljus, och jag hörde mitt hjärta brista hundra gånger om.

Fy fan. Ett av de värsta ögonblicken i mitt liv. Man känner sig så fruktansvärt hjälplös. Men jag var tvungen att ta saker i egna händer, och det slutade med att hon lovade mig att det skulle bli bättre. Och det blev det. Inte helt bra. Men bättre.

Min tro:

Den här är svår. Jag tror inte nödvändigtvis på ett liv efter döden. Samtidigt tror jag utan tvekan på döda människor som på olika sätt försöker kontakta levande familjemedlemmar. Att man känner en vind som blåser och bara vet, sånt där köper jag fullständigt. Gud har jag väldigt svårt att ens skriva med stor bokstav i början, och samtidigt känns det respektlöst att göra det med liten. Även om jag tycker om ordet "allseende". Bibeln tror jag definitivt inte på. Sen den skrevs har den manipulerats och ändrats, sidor har rivits ut, information har lagts till, den där boken är ingenting som nånsin kommer skänka mig ro.

Jag tror på tre saker - kharma, kärlek och den enskilda individen. Kharma för mig är dödsallvarligt. För mig handlar det helt enkelt om att de beslut du tar kommer tillbaks och biter dig i röven, på ett sätt eller annat. Det är inte magi, det är så universum fungerar. Är du en pissig vän, då kommer det sluta med att ingen svarar när du ringer. Är du en elak flickvän, så förtjänar du inte kärlek och universum kommer se till att du då heller inte får det.

Kärlek är det vi alla eftersträvar här i livet, på alla plan. Jag sa det här för inte så länge sen, men ju äldre jag blir desto tydligare är det. Alla vill vara älskade, det är det enda totalt universella. Och till sist den enskilda individen, jag har väldigt mycket tilltro till människor, inte så mycket tilltro till grupper. Allt gott (och allt ont) börjar med att en enskild människa startar en våg. Det är något jag aldrig tröttnar på att se.

Mitt favoritplagg:

Efterbliven fråga. Förmodligen min pälsväst. Fejk då, naturligtvis. Den älskar jag.

SÅ. Puss.

Det här ska vara klart tills nästa vecka:

- Fyra separata kampanjer i Copywriting, jag är helt färdig med två.
- Fem kampanjer för Campaign Design, jag är 90 % färdig med EN. Två är halvstartade, två börjar jag från scratch.
- Sju-åtta ads för Ad Creative, tänker inte ens nämna vart jag ligger där. Kanske är klar med två.
- Och så en hel jävla hemsida för Flash, samt leave behind paketet, samt en cd-rom med alla projekt vi gjort under hela terminen.

Med andra ord, den här veckan ska jag hinna göra klart:

- Två kampanjer för Copywriting, det är tre ads var, alltså sex ads
- Fyra kampanjer för Campaign Design, det är minst tre media outlets för varje del, alltså 12 delar/ads totalt
- Fem ads för Ad Creative (det kommer aldrig hända)
- Är 70 % klar med hemsidan, sen måste jag fixa ihop allt för alla projekt vi haft och göra paketet

Så 23 ads. På sex dagar. Samt hemsidan.

Jag är KÖRD. På alla sätt och vis. Det blir ingen sömn för mig de närmsta fem dagarna. Jag finns inte. Tänk på mig som att jag har dött.

Godnatt.

Färgade nyss håret Doutzen Kroes-blont. Nästa gång blir det frisören dock, nu är jag trött på att strula med hemmafärgningar. Men fint blev det. Känner mig vampig.

Nu sova. Puss.

Hej gänget.

Lååååång dag. Gick upp halv åtta imorse. Sen gick jag på en copy-lektion där jag skrev läxan medans de andra redovisade, inget jag rekommenderar, men det gick bra den här gången. Vi skulle skriva våra obituaries, vad heter det på svenska? Dödsattest? Här är min i alla fall, om det är några felstavningar skyller jag på de 15 minuterna jag skrev den på:

Det är klart. Jag är uppskriven för att praktisera som copywriter här. Evigt tacksam min lärare från Berghs för den här möjligheten. Nu ska det bara bestämmas hur mycket jag får jobba utan att CSN drar ned på mitt studiebidrag (borde inte vara nåt problem, tror fribeloppet ligger nånstans över 100 000:-), och så ska det kollas upp vidare om jag kan få academic credit. Det här betyder alltså att jag kommer hem direkt efter skolan slutar i maj.

Systembolaget, det var kul medan det varade.

Puss.

EDIT: Ganska kul, 24 timmar efter jag har fått ett mail som konfirmerar det här så får jag ett till mail från kära gamla chefen som vill ha min hjälp med att starta upp en amerikansk version av Sourze. Varför händer alltid allt på samma gång?

Okej. Alla har hundra bästa vänner nuförtiden. Inte jag. Jag har en. Hon heter Jenna och jag får namnsjukan när det gäller henne ibland. Det betyder att jag helt random försöker nämna henne i diverse konversationer jag har med folk, bara för att få prata om henne lite. Tro mig, alla mina amerikanska vänner vet vem Jenna är.

Men oftast försöker jag att bara slita häst och tänka på henne så lite som möjligt. Det blir för jobbigt annars. Då blir jag sentimental och så saknar jag och det kommer ALLTID ut när jag dricker, vad jag än gör. När jag blir full kan jag prata om mina minnen med Jenna i typ tre timmar, oavbrutet.

Jag har ju faktiskt inte berättat några historier för er. Inte vad jag minns i alla fall. Men vi har gjort allt tillsammans. Ibland blir jag irriterad när det är massa andra människor med oss, för jag vill egentligen bara vara själv med henne, haha. Mina bästa minnen med Jenna är alla spontana grejer vi hittar på. När antingen jag ringer henne eller tvärtom, och bara gapar "Jag är uuuuuttråkad!". Då åker vi oftast och köper en dunk vin och käk, och så sätter vi oss nånstans och pratar.

Jennas ansiktsuttryck är det roligaste som finns. Ett av de bästa är när man försöker förklara för henne att man inte kan följa med nånstans, säg att hon vill att man ska hänga med ut och det inte går, då får hon ett helt obeskrivligt uttryck i ansiktet som säger typ "jag lyssnar halvt på vad du säger till mig just nu, egentligen försöker jag bara fundera ut vad annars jag kan säga för att övertala dig". Och oftast gör hon det, övertalar mig alltså.

Vi hängde väldigt mycket med Emil både förra vintern när jag var hemma och i somras, under en kväll med oss sa han nåt i stil med att vi borde ha en tv-show, så sjuka saker som vi säger. När jag och Jenna är i samma rum tjattrar vi oftast konstant, skrattar hela tiden, fjantar oss. Vi är bägge underhållare. Clowner, if you will. Jag älskar vår vänskap för att den är helt och hållet prestigelös. Ingenting har nån betydelse, vad vi än jobbar med, vem vi än dejtar, vart vi än bor, det spelar ingen roll. Det har aldrig funnits minsta antydan till tävlan mellan oss, och det är SÅ skönt. Hjälps också av att vi har extremt olika killsmak, vi har aldrig ens varit i närheten av den där "han är min"-fällan.

Jag tycker synd om alla som inte känner Jenna. Jag blir glad bara av att se henne. Vi måste ha hängt en miljon gånger och jag blir fortfarande helt exalterad varje gång vi bestämmer oss för att ses. Det är liksom en UPPLEVELSE, haha, men det är sant på nåt sätt. Jag har aldrig tråkigt med henne. Jenna är också extremt bra på att skratta åt sig själv, vilket är bra, för jag tycker om att skratta åt henne.

Alltså, grejerna den här tjejen gör. Glömmer aldrig nyår för några år sen. Jenna ringer mig sent på eftermiddagen den 1:a januari och frågar om jag vill käka pizza i centrum, hon har sovit hos Emil och dom är där nu. Det var väl typ 15 minus ute. Jag går ner och där sitter Jenna i all sin glans, rufsigt hår, allt smink i ansiktet roterat ett kvarts varv, INGA kläder på sig, hon hade klänning och en ofodrad kappa, och så öppna, högklackade skor. Helt barbent. Och så smäller hon en pizza. Jag bestämmer mig helt spontant för att hänga med henne hem, in till stan, ärligt talat bara för att skratta åt henne i minst en timme. SOM hon frös, jag trodde hon skulle dö. Hon stod och huttrade frenetiskt vid busshållsplatsen, jag gav henne mina vantar, men det hjälpte ju inte så mycket. Alla tittar på henne som att hon är sjuk i huvudet. Sen sätter hon på sig en basker och ser ännu roligare ut, herregud. Det är omöjligt att förklara i efterhand, men den där resan var extremt rolig. Tror hon duschade i typ en timme när vi kom hem till henne.

Det är min bästa vän. Hon personifierar den frasen - hon är bäst, på alla sätt.

Puss.

Men VAFAN nu ligger jag efter igen. Okej, here goes:

Hur söta? Min kära mamma och min karl. Jag tog det här kortet precis när vi kommit hem i somras, sekunden efter kom pappa körandes sin nya motorcykel. Så här ser alltså det ut utanför hans hus på Värmdö. Den där gatan är jag uppväxt på. Där har vi haft tusen gårdsfester (heter det så?), jag och syrran har lärt oss att cykla, jag har släpat mitt gosedjur Mulle i ett koppel runt hela kvarteret, där har vi firat de allra flesta högtider.

Det slår mig när jag ser på den här bilden att jag verkligen är tillsammans med en karl. Inte en pojke. Det känns fint. Och bägge ser så glada ut. Och solen strålade, som ni ser. Jag älskar den här bilden.

Puss.

Hej gänget.

Förlåt att jag inte finns. Det här är värsta veckan, på alla sätt. Nästa vecka slutar vi skolan, med andra ord är det slutspurt på finals och alla vrider huvudet av sig själva. Eller, typ inte. Det har aldrig varit såhär lugnt, faktiskt. Vet inte om det beror på planering, men alla i klasserna verkar vara helt okej. Här hemma sover vi ju typ ingenting i och för sig, jag gick och la mig 4 igår natt, Farid kom vid 5. Och sen upp igen två timmar senare, haha fy fan. Det kanske bara handlar om att vi vant oss vid detta nu.

Om sex dagar presenterar vi på Ogilvy. Klädsel ska vara casual formal, alltså nånstans mellan kostym och flipflop. Vi ska lämna ett leave behind package med visitkort, cv och vad annars vi väljer att profilera oss med. Vi kommer bli bedömda av vår lärare, naturligtvis, och sen snubben som jobbar som Senior Art Director samt snubben som jobbar som Flash Developer. Jag är inte nervös, faktiskt. Sajten känns bra, däremot är jag lite orolig över hur det kommer se ut på projektorn. Är rädd att allt ska bli pixlat. Vi får se, det löser sig säkert.

Och så kära gamla Värmdö. Ja, herregud. I somras ingick ett gäng tjejer där nån sorts pakt mot mig, att dom ska radera mig från Facebook och inte prata med mig längre, typ. En av dom hade till och med skrivit ett brev om hur mycket hon hatade mig. ALLTSÅ, ETT BREV. Jag har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv som när jag fick höra det. Jag dog. Det här är fossila tjejkompisar till mig, tjejer jag inte haft en vänskapsrelation med på flera år. Det är som att Bush skulle gå till sin fru NU och bara "du, jag har bestämt mig för att jag inte tycker om den där Bin Laden längre". Det är dessutom ännu roligare med tanke på att jag inte bor i Sverige. "Alltså Frida, nu ska ingen av oss hälsa på Cim om vi ser henne, okej? Åker vi till San Francisco och råkar gå förbi henne, då är det bara OND BLICK som gäller, inte hälsa, okej?!".

Men gud vad jag vill läsa det där brevet. Om nån av er tjejer läser det här, be M skicka det till mig, snälla. Jag vill rama in det och hänga det på väggen.

Den här pakten resulterade i alla fall i att de enda två av dessa tjejer jag fortfarande var vän med på Facebook raderade mig. Även om jag försökte tills jag blev blå i ansiktet kunde jag inte bry mig mindre, men problemet med den ena tjejen var att jag tycker väldigt mycket om hennes pojkvän. Vi var polare en gång i tiden och har aldrig haft problem med varann. Har inte hört av honom, men så nu idag när jag loggar in hade jag fått ett meddelande. I och för sig bara om en lätt genomskinlig klänning, men ändå.

Poängen är att vad jag än gör, vart jag än flyttar, vem jag än blir så kommer alltid Stockholm/Värmdö tillbaks och petar mig på axeln efter ett tag. Är det ingen annan som känner igen det här, nån som flyttat från sin hemstad? Jag tycker om den här killen, så det är klart att det är lugnt att han mailar, men det är bara så komiskt att varje gång det går ett par månader utan att nån hemifrån tar kontakt så händer det igen. Och det är alltid en helt random person med ett helt random meddelande.

Lustigt. Och varje gång det händer undrar jag vem som kommer maila nästa gång.

Puss.

Om det här var min sista dag. Gud så svårt. Jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra. Allt känns för ytligt eller för sentimentalt. JO. Jag skulle fan gå ut och äta på den godaste restaurangen vi kunde hitta. Slösa minst tretusen spänn på käk och sprit. Älskar mat. Och älskar alkohol. Så det känns som nåt jag skulle vilja göra om jag inte behövde tänka på att spara pengar längre. Och så skulle jag dra in Farid i nån gränd och vara barnförbjuden en stund. Och så skulle jag ringa alla jag älskar blablabla resten kan ni.

Men äta mat. Dyr, god mat. Det skulle jag definitivt göra om det här var min sista dag. Skulle förmodligen spendera hela dagen med att äta. Nån gammal nisse sa en gång att det enda han ångrade i livet var att han inte drack mer champagne. Det tyckte jag var så fint.

Det får bli nyårslöfte 2011. Drick mer champagne.

Puss.

lite awkard, men oj så fin. tror jonna tog den här, på debaser slussen. älskar den här bilden. älskar dig.

Stillbilder från min hemsida.

Positionen på knappar är inte riktigt bestämt än. Jag har lite svårt att bestämma mig, utgår från mig själv som besökare. Jag är extremt kräsen med hemsidor, är navigeringen jobbig så skiter jag oftast i det. Så ska försöka göra det så användarvänligt det bara går.

Ni ser också stillbilder på kampanjer för Gorilla Glue och Trojan Condoms.

Puss.

 

 

en swf som kommer upp efter man klickat på "work" och sen på "trojan". allt ni ser är animerat här också, först kommer linjerna, sen knapparna, sen kampanjerna. jag har valt att göra 1,2,3 istället för previous-next som ännu ett steg i användarvänligheten, jag vill att man ska kunna hoppa som man vill mellan delarna av kampanjen. med previous-next blir det mer begränsat, läs: irriterande.

 

den enda printkampanjen jag kommer ha i min bok (print ger dig inga jobb), ligger under "work" och "gorilla". de "tomma" knapparna kommer bli maila mig/adda mig på facebook-knappar. det som även ska in är ett cv som man kan läsa direkt på skärmen samt ladda ner. koden till det är skitenkel, tack gud.

 

 

vad som kommer upp när man klickar på life, jag fokuserar på mitt digitala liv, dvs hemsidor jag älskar/besöker ofta/får inspiration utav. när man för musen över de här runda bilderna (som egentligen är knappar), dyker en transparent ruta upp som avslöjar lite om hemsidan. klickar man så kommer man direkt till hemsidan.

Väldigt sällan avbryter mig något så pass att jag måste blogga om det direkt. Framförallt nu när det är finals, klockan är åter igen halv två på natten och jag har minst en timme kvar med Flash.

Men det här är så bra att jag måste.

Vilken FANTASTISK ambient-idé. Otroligt billig (i princip pröjsa tjejen, gardinen och en snubbe ute på gatan med kamera) och så extremt stark när det kommer till "shit det här måste jag posta på facebook/youtube/bloggen och visa alla jag känner".

Kolla vad jag gör liksom.

Det här är reklam precis så som det ska vara. Engagerande, lockande, vackert och enkelt. Reklam som skriker hade haft en brud i underkläder utan gardinen framför. Reklam som viskar drar för ett skynke.

Ljuvligt. Fantastiskt, Frankrike.

Nu ska man alltså besvara frågan "vad är kärlek?".

Jag tyckte Michaela på Stureplan sa det bra i sitt inlägg. Jag håller med henne om att kärlek är något väldigt intimt, något som bara de två personer som är kära i varann förstår. Man kan försöka att förklara för folk, men det går inte. Oftast så ber ju inte folk om förklaringar heller.

För mig ligger mycket av kärlek i ögonen. Jag vill alltid känna kärlek ur ögonen hos den jag är tillsammans med - när vi ser på varann så vill jag känna hur mycket han älskar mig. Jag är bortskämd med det här, har haft det så i alla mina seriösa relationer. Kanske lägger jag så mycket vikt vid det för att jag själv har känslorna utanpå kroppen, på mig syns det direkt om jag tycker om en person eller inte.

Kärlek är absolut livsnödvändigt för mig. Jag har alltid varit en förhållande-tjej. Jag älskar det trygga, jag älskar vardagen, jag älskar att bo tillsammans, jag älskar foton i ramar, jag är en riktig nester helt enkelt. Bygga bo, där kommer min feminina sida fram. Kärlek för mig är något man sparar och vårdar och får jobba för. Kärlek för mig är minnen. Minnen är det vackraste som finns. Jag älskar en skjorta som Farid har, för att det var den han hade på sig första kvällen vi "visade" att vi var ett item publikt. Jag minns hur han luktade, jag minns det svaga ljuset inne på Berghs, jag minns hans kryckor (han hade just opererat knät), jag minns hur jag lite försynt stod bredvid honom och pillade på den där vita skjortärmen. Jag minns att han la sin arm omkring mig och hela världen försvann. Jag har aldrig känt så starkt så snabbt för någon som med Farid. Jag visste från sekunden jag såg honom. På riktigt. Och min första tanke var "helvete". Timingen var så fantastiskt usel, men jag visste att det var kört. Men, minnen, som sagt. Kärlek är minnen. Kärlek är att prata om gamla, och skapa nya. Kärlek är att veta att han vill ha honung i sitt te. Kärlek är också, och det här är viktigt, att inte veta allt. För mig är det otroligt viktigt att inte veta allting. Jag upptäcker hellre saker medan tiden går, än att veta allt det första året och sen liksom inte ha nåt att prata om. Mystik är nyckeln till ett långt, fint förhållande. Tips från coachen.

Det absolut svåraste med kärlek är att veta när det är dags att sluta försöka. När man gör slut är det omöjligt att veta om man slänger bort det finaste man har, eller om man bara helt enkelt tar rätt beslut i att gå vidare. Och det dilemmat tror jag blir lättare ju bättre du känner dig själv.

Kärlek, enligt mig, behöver tre grundpelare för att fungera - passion, respekt och liknande livsambitioner. Har du inte alla tre så faller förhållandet isär förr eller senare, alternativt så fortsätter ni leva ett olyckligt liv ihop. Ni måste ha passion. Ni måste ha respekt. Och ni måste ha liknande mål/drömmar i livet (med det här menar jag typ "jag vill ha barn", "jag vill resa", "karriär är viktigt för mig"). Annars kan ni lika gärna göra slut nu. Det kommer aldrig att hålla.

Nöjda? Fint. Klockan är 3. PER-fekt.

Den här bilden tror jag inte ni sett. Den här tog vi ute en dag, det är en bit nedanför från där vi bor. Som ni kanske fattar är det en hoj-affär. och eftersom det här är USA så säljer man Ducatis genom att ge en snygg tjej pengar i utbyte mot att hon sitter på hojen och.. ser snygg ut.

Jag älskar den här bilden av många anledningar. Det är absurt, för det första. Som att du skulle köra hoj i nine inch stilettos? Det blir bara fel för mig, varför inte ha bruden i riktiga motorcykel-skor istället? Hon är ju lika snygg för det. Men det är ju fantasin dom säljer, naturligtvis.

För det andra var det så sjukt kul att hon så tydligt sket i hela grejen. Vi stod väl där ute i fem minuter, och det enda hon gjorde var att knappa på sin mobil. Hon kanske skämdes, men hon såg lugn ut, bara extremt uttråkad. Hela den här social media-biten slog mig också, det var ju inte bara vi som fotade henne. Där ute står folk med Iphones, fotar henne, laddar upp på Facebook, skriver "LOL this bored girl on a Ducati" medan hon sitter med sin Iphone, lägger upp ny status på Facebook, "working at my friends store, so BORED". Vet inte varför, men aldrig tidigare har det varit så tydligt för mig hur mycket världen vi lever i har förändrats.

Puss.

Klockan är halv två på natten. Vad jag gör just nu:

 

Jag gillar Flash. Jag gör det. När man börjar förstå varför det buggar och hur man kan utnyttja systemet, då blir allt så mycket roligare. Nuförtiden kodar jag mycket hellre än att designa. Och nej, jag lovar, jag kommer inte bli Flash-programmerare. Även fast det är snuskigt bra betalt. Jävlar vad Viktor skulle skratta om jag blev webnisse.

Men likväl - folk kan gnälla hur mycket dom vill på det här programmet. Men dom som gör det ser jag bara som lata jävlar utan vilja att faktiskt anstränga sig lite. Flash är inte svårt. Det är omständigt. Och buggigt. Gör du ett enda litet minifel så går allt åt helvete, som i all kodning.

Men oj vad man känner sig accomplished när man faktiskt fixar nånting. En av de svåraste grejerna jag kodat på hela terminen ser ni ovan. Vet ni vad det är? Att få en knapp att fada in och ut ur en färg när man för musen över den. Låter extremt enkelt. Är EXTREMT svårt. Jag har fått bollar att hoppa och musik att spelas, men det här var det svåraste hittills. Efter fem timmar av googling (Flash-forumen är fantastiska), så vann jag över Flash. Så. Jävla. Skönt.

Nu fadar mina knappar så fint så. Vill ni att jag ska bygga er hemsida, maila mig. Jag är grym. Och billig.

Puss.

Åh, Columbine, my sweet valentine. Fy satan så vacker du är. Tack för att du representerar för alla oss småbröstade här ute.

Hennes kropp är helt fantastisk och det där var verkligen den perfekta klänningen för henne.

Fick en extremt lust att prata om hiphop nu. Vi kör Nas på Pandora, förmodligen därför. Men först ska jag säga en annan sak:

Har bestämt mig gällande bloggen nu. Det var nån som tipsade om det här, jag tyckte det var en bra idé: jag kommer ha kvar den här bloggen för mina längre, svenska texter, i princip på det sättet jag kör nu. Sen kommer jag ha en ren inspirationsblogg som kommer fokusera på konst, reklam och idéer. Där kommer jag bara köra engelska. Bägge bloggarnas huvudsyfte kommer ändå vara att inspirera, men bara på olika sätt och olika språk.

Okej, hiphop. Världens bästa rappare är Nas. Det har jag alltid tyckt, och det kommer nog aldrig förändras. Han har det skönaste flowet och den skönaste rösten, enligt mig. Han får mig att må så bra, så fort hans röst börjar välla ut ur högtalarna blir hela miljön drömsk, på nåt sätt. Det är bara att sjunka in i vad han än säger. Jag har sett honom två gånger live, en gång på Berns och en gång på Annexet. Helt ärligt talat så är Kanye bättre live, honom såg jag på Jazzfestivalen. Allt försvann när han körde igång, herregud vilken presence den killen har. Under "Jesus Walks" drog jag händerna över ansiktet och blev förvånad över att det var blött; jag grät utan att ens vara medveten om det. Men hemma så sätter jag fortfarande på Nas före Kanye.

Det jag alltid älskat med Kanye är att han från början kom ut och sa att "I'm the best there is". Punkt slut, bara. Jag kommer knulla alla i det här spelet, det finns ingen som är lika bra, lika tung, lika äkta som jag är. Vissa kanske tycker att alla rappare gör så, men jag har aldrig sett det så tydligt som med Kanye. Innan han ens proved himself så gick han ut i media och haussade upp sig själv nåt ofantligt. Då är man ganska självsäker, och han följde ju upp på det också. Jag har alla hans skivor hemma i Sverige, College Dropout är ett av de mest kompletta hiphop-albumen någonsin. Det finns inte en dålig låt på den skivan. (Workout Plan var väl sådär, men den var fortfarande nyskapande.) Late Registration var lite sämre än Dropout, Graduation var lite sämre än Late, 808 & Heartbreak var väldigt mycket sämre än resten och sen kom han ut med My Beautiful Dark Twisted Fantasy (det vackraste albumnamnet någonsin, förövrigt) och tog tillbaks allt han förlorat under åren. Årets bästa album, utan tvekan.

Jag är definitivt mer en östkusttjej när det gäller hiphop. Det har inte nåt att göra med Nas, jag dras bara mer till det snabbare och råare. Men självklart finns det undantag på västkusten, NWA, Blackalicious och Jurassic 5 till exempel. De rappare jag personligen inte gillar är Snoop Dogg, Common, 50, Mos Def (men oj, så snygg han är), DMX, Xzibit, LL Cool J, Coolio, Game, osv osv. Det finns en hel del. När jag inte gillar en rappare handlar det till 90 % om sättet de rappar på, inte vad de säger eller vad deras kamp är.

Det finns för mycket att prata om för att klämma in i ett litet inlägg. Mellan Tupac och Biggie tycker jag Biggie var starkare lyrically, men Tupac hade skönare röst och flow. Hade man skapat en enskild rappare av de två hade det varit den perfekta mixen. Jag föredrar Big Boi framför Andre, jag tycker att Eminem dödar Jay-Z på alla sätt och vis. Jag tycker väldigt mycket om Cormega, jag avgudar Lauryn Hill och Missy Elliott, Nicki Minaj är ett SKÄMT jämfört med dom. Dead Prez är fantastiska. De La Soul är gudar. RZA är extremt intressant, Talib är ett geni, A Tribe Called Quest blåste mig av stolen första gången jag hörde dom, Big Pun var väldigt bra, Nappy Roots får mig att le och ja, hiphop var bättre förr. Det tycker jag.

Kan Drake mäta sig med Nas? Nej. Inte en chans. Men jag tror hiphop har en chans att återfödas, absolut. Vi måste bara fortsätta bjuda in dom till finrummet. 2009 och 2010 har varit två väldigt bra år för hiphop generellt på det sättet, Obama lät hela eliten uppträda på sin inaguration, Kanye sprängde gränser med 40 minuter långa "Runaway" och vi är på väg. Det känns som en väldigt spännande tid för hiphop. Metamorphosis.

Puss.

Hmm. Jag tycker om att testa mig fram. Älskar allt som körs i ugnen. Rotfrukter och potatis med rosmarin i ugnen, det gör jag typ två gånger i veckan. Så lätt och så gott. Har också börjat köra mycket rå spenat och persilja, fantastiskt gott med allting. Så jävla trött på isbergssallad, det går säkert att få gott, men jag kan inte.

Jag är en extremt mat-orienterad människa. Inte mycket för dessert, ska jag äta tvårätters tar jag altid förrätt och varmrätt. Vissa kan äta chips när dom är hungriga, sån är inte jag. Är jag hungrig så måste jag få varm mat, omgående. Vegetarian skulle jag nog klara av att vara, men aldrig vegan. Vi bränner av 36 ägg i veckan här hemma, utan tvekan.

Ja, det var väl det. Den godaste maträtten som finns är antingen jordärtskockssoppa eller västerbottenpaj. Fy satan så underbart.

Jag har många bilder från festkvällar som jag håller nära hjärtat. Antingen har det varit väldigt fina kvällar eller så ser jag så glad ut, eller så är det för att Soap representerar nånting som jag älskar. Soap är en klubb i Stockholm, det var mitt hem när jag var mellan 18-20. Vartenda ragg jag nånsin haft har jag hittat där. Enligt mig är det den enda bra nattklubben i Stockholm.

Den här bilden, jag tror att jag var 18 år. Tycker jag ser äldre ut, men jag tror jag var 18. Lina och jag hängde mycket på Soap under den här tiden, så pass mycket att vi lärde känna och blev bra polare med köksmästaren, Bobby. Han är straight, men jag var helt övertygad om att han var bög. Han berömde alltid ens skor eller ens kläder, på ett sätt som straighta killar inte direkt brukar göra. Anyways.

Jag älskar den här bilden. Jag kände mig så vampig den kvällen. Ska faktiskt gå tillbaks till superblond nu så fort jag blivit frisk, hoppas att jag kan bära upp det fortfarande. Och naturligtvis får den här bilden mig att sakna både Lina och Bobby. Puss på er.

Hej hjärtan.

Missade jag en dag igår med foto och skit? Jag får ta igen det idag. Vi gick ut och festade igår, satan så kul vi hade. Dansade tills solen gick upp, typ. Ska berätta mer snart, först får ni lite bilder på mitt ansikte, det är alltid kul. Kände mig snygg igår. Vi ska titta på Devil nu, hörs sen.

PUSS.

Mina föräldrar ska jag alltså skriva om nu. Det känns som jag gjort det ganska många gånger redan.

Pappa är uppväxt i Uppsala. Han bodde på en gård när han var liten, så som jag förstått det i alla fall. De dränkte kattungar och slog spikar genom huvudet på grisar och hade höns. Ungefär tolvhundra gånger har jag fått höra historien om att han fick 50 öre i veckopeng, och av dom la han undan 25 öre och köpte godis för resten. Eller historien om att han fick gå en mil för att hämta mjölk och om han tappade mjölken fick han gå tillbaks igen. Tolvhundra gånger. Minst.

Pappa är uppfostrad av starka människor. Så han är stark. Jag är väldigt lik honom. När jag var yngre var han min absolut bästa vän. Jag minns hur jag hade svårt att sova på nätterna, han jobbade konstant när vi var små, och jag låg vaken bredvid mamma och väntade på att höra ytterdörren öppnas. Så fort den öppnades kunde jag somna om igen, då visste jag att han var hemma.

Han jobbar som naprapat och fotbollstränare. Jag är väldigt stolt över honom när det gäller yrkeslivet och väldigt besviken på honom när det gäller privatlivet. Så kan vi lämna det.

Mamma är en av de snällaste personerna jag känner. Hon sätter sig själv i sista rummet, alltid. Hon är uppväxt i Linköping, har en tvillingsyster och var förlovad med en annan kille när hon träffade pappa. Mamma är varm och mjuk och hon flätade alltid mitt hår när jag var liten. Jag minns hur jag brukade se på henne som en supermänniska, på grund av matlagningen. Hon lämnade köket för att gå ut på verandan och röka, med maten på spisen, och så satt hon där ute i tio minuter. Då gick jag ut och frågade om hon inte behövde se till maten, då sa hon nåt i stil med att "nej då, det dröjer en kvart till".

OJ vad häftigt jag tyckte att det var. Jag fattade liksom inte HUR hon kunde veta exakt hur lång tid det var kvar innan maten var klar. Och så var hon så iskall och bara satt där ute på verandan och chillade. Sjukt imponerad var jag.

Mamma har inga direkta hobbys. Hon spelar golf, det tycker hon är kul. Och att titta på konståkning, och hästtävlingarna dom har i Globen. Jag älskar min mamma som allra mest när hon känner sig bekväm och tillfreds, när hon bara kan vara, när hon skrattar. Det är fint.

(Jag visade Farid mappen med de 30 korten och sa att han får välja vilket han vill att gästblogga om. Det var INTE det här jag trodde att han skulle välja, men here goes:)

Heeeeej bloggen! Farid häääääääär!

Shit, vad skriver man till er liksom? Känns som jag och babe har totalt skilda publiker. Här bryr ni er om hur man ser ut och allt det där. Dem flesta av er kan nog inte ens odla skägg (Viktor må vara undantaget, Emil får ju bara fjun) så hur sjutton ska jag någonsin kunna connecta med er?

Vi kanske alla har man-crushes på McSteamy? Ja vi kan väl säga så.

Men anledningen till att jag är här är bilden, gullefjunet ovan. Haha, ser ni hur fin hon var som liten? Och ser ni hur lik hon är sig själv fortfarande? Ta bilden ovan och dra ut ansiktet så har ni Cim, så som hon ser ut idag. Samma flin på läpparna, bara mindre ihoptryckt. Nu har hon iofs inte samma platta lugg, men överraska henne med lite godis eller ngt roligt och det är just detta leende hon får över hela ansiktet.

Bilden ovan ligger såvitt jag vet fortfarande uppe i "kontor-rummet" hos Cims pappa, och jag minns första gången jag såg den … OH DAMN! … rent mentalt låg jag nog dubbelvikt på golvet.

Här är grejen, jag älskar babe. Jag älskar allt hon är, och allt jag vet att hon kommer bli i framtiden. Det finns få människor jag känner som är lika ärliga och det finns få människor som ger dig lika mycket tillbaka när du visar att du är värdig att ta emot. För allt det där förtjänas, det ges inte bara ut automatiskt för att ni säger "hej" i korridoren.

Och allt det där ser jag numera i den där bilden, hur fjantigt det än låter. Alla våra sena kvällar, alla söndagsmorgnar, när saker faller och när saker fungerar. Allt det där sitter i den där bilden, i det där leendet för mig. Det är därför jag älskar den här bilden.

JA vad glad jag blir. Köpte inte den här bodysuiten när jag först såg den på Shopnastygal, tyckte den var jättefin, men sköt upp det och så försvann min storlek. Blev så trött, har gått och tänkt på den där jäkla bodyn sen dess. Det är extremt sällan jag hittar toppar som jag tycker om, det är alltid koftor eller shorts jag faller för.

Men nu kikade jag igen och den hade kommit in! Tvekade inte en sekund. Det som gör mig så kär i den här är de quiltade kuporna, jag älskar quiltat och har aldrig sett det på den här typen av plagg förut. Och sen är själva banden lite tjockare. Har kikat på bodys både på Urban och Topshop, men ingen har varit lika fin som den här. Cirka 260 spänn, vilket ändå är ett jäkligt bra pris.

SCORE. (kika lite extra så ser ni quiltningen)

Alltså. Vad fan är det som händer? Jag kollade inte på Kungarna av Tylösand och kan inte minnas att jag sett nåt om det här på Aftonbladet, men har nu Nemo gått och knullat en 14-åring?

Läser Calle Schulmans blogg, som jag antar att flera av er också gör, han la nyss upp en podcast som jag klickade mig in på. Han sitter med tre komiker och snackar, lyssna på den här. För det första är det ganska komiskt hur alla fyra sågar Nemo och resterande medlemmar i den där dokusåpan rejält, inklusive Calle som alltså var producent för hela skiten. Och stackars, jävla Nemo sitter och messar Calle och han läser upp det direkt i den här inspelningen. Men det jag skulle komma till var alltså det dom snackar om med den här 14-åringen, att det ska bli rättegång och så vidare. Och Nemos respons på detta har alltså varit "maximal otur". Komikerna i podcasten kallar honom pedofil och säger att det är tydligt att det enda han vill med sitt liv är att bli gästbartender.

För er som inte vet så är jag och Nemo bägge uppvuxna på Värmdö, vi var bra kompisar en gång i tiden. Jag tycker inte om Nemo. Han är en alldeles för skadad människa för att kunna ha som vän, han är en av de falskaste människorna jag träffat. Men NÅN som faktiskt tycker om honom får ju fan ställa upp för den här killen nu? Alltså, vad omger han sig med för folk? Har han inga kompisar? Nån som kan säga åt honom att hans liv kommer falla isär, att det redan är på väg att falla isär, att han måste skärpa sig och sluta hålla på som en jävla idiot? Jag tvivlar på att nån av Nemos polare läser min blogg. Men om ni gör det borde ni skämmas. I takten det här går skulle det inte förvåna mig om killen är död innan 30. Och jag är helt seriös när jag skriver det.

Och angående den här 14-åringen. Vet inte ens om det här diskuteras överhuvudtaget, men jag hoppas det är absolut självklart för alla att det är killens ansvar att se till att en tjej är myndig. En 14-åring är ett barn. Så säger lagen, och det finns tusen anledningar till att det är bra. En 23-åring är en man. En VUXEN människa. Det spelar ingen roll hur mycket du super i en dokusåpa för att försöka glömma bort att du är vuxen, du är LIKVÄL vuxen. Att Nemo är omogen och en jävla idiot funkar inte som bortförklaringar. Det är hans ansvar att se till att tjejerna han knullar är myndiga, punkt slut. Nu får för fan hans föräldrar och hans kompisar och det svenska rättssystemet se till att han fattar det. Det här är ju helt jävla sjukt.

UPDATE:

Okej, det är jag som är trög, massa tidningar har ju skrivit om detta. Den här kommentaren fastnade jag på, vet inte om det stämmer:

Igen - det här är helt sjukt. Och fruktansvärt sorgligt. Jag tror inte att Nemo är en ond person. Men han är extremt dum i huvudet. Och nu kanske han får fängelse för det. "Ringa åldersskillnad" är det som kan rädda honom, Nemo är 9 år äldre än den här tjejen. Helt otroligt.

Det här modejobbet tycker jag om. Just nu är det här plagg jag ständigt återvänder till: den draperade jackan, de lårhöga stövlarna, pälsvästen, den långärmade miniklänningen, de midjehöga shortsen och fejk-läderbyxorna. Topshop har inne ett par shorts nu, ett par svarta som är sjukt snygga. Samma effekt som på sista bilden här, dom kallar det "coated denim". Sjukt fint och sjukt prisvärt när du inte har råd med äkta läder. Och ärligt talat tycker jag den här denim-looken är snyggare ändå. Lite mer subtilt, lite mindre stekhett (min rumpa svettas sönder varje gång jag har mina chokladfärgade lädershorts).

Min första kärlek. Herregud. Jag vet inte hur jag ska svara på det här. Det finns tre stycken som kommer upp i huvudet, det är Richard, Faraz och Magnus. Richard var skolans sötaste gosse i trean, han bodde precis runt hörnet från mig och fick alla tjejer att tappa andan. Men det var ju inte kärlek, liksom. Faraz var i nian, hade flera pojkvänner innan honom, men det var första gången jag verkligen var sådär ungdomskär (läs: kåt). Vi höll varann i handen, var konstant på varandra, låg tio gånger om dan. Ni vet. Men nu i efterhand vet jag liksom inte om jag kan beteckna det som Min Första Kärlek, för när Magnus kom förändrade han min syn på allt.

Ärligt talat är jag inte så jättebekväm med det här ämnet. Jag är över det förflutna. Men det var antingen Richard, Faraz eller Magnus. Och nu tänker jag på Jonas och det här känns jävligt elakt, för vi var tillsammans i ett år och hade det väldigt, väldigt bra större delen av tiden. Men de tre andra killarna var ju faktiskt före Jonas, så det stämmer väl.

Jag tycker inte om att jämföra förhållanden med varann. Det är inte bra att göra det. Jag älskade Faraz under tiden vi var ihop, jag älskade Magnus och jag älskade Jonas. (Richard gills ju liksom inte riktigt här.) De är separerade från varandra och jag har fina minnen av alla tre. Vi lämnar det så, va? Konstigt. Vet inte varför det här känns obekvämt att skriva om.

Puss.

Okej, foto nummer två, hjärtan (alltså 2:a december - hur fort har det här året gått?!):

Det här är förmodligen den första bilden som togs på Jenna och Lucas tillsammans. Lucas kan inte varit mer än tre-fyra månader här och om jag minns rätt var det här också första gången Lucas och Lexus (Jennas rottweiler) träffades. Lucas var rädd och skakade som ett litet asplöv, men han har aldrig fått gömma sig bakom mig. Istället sprang han och gömde sig bakom Jenna, som satt ner. Nuförtiden leker dom ju som vildar bägge två, men på den tiden var det lite intimidating med en stor, svart best.

Jag älskar i alla fall det här kortet. Den här platsen får mig alltid att tänka på Jenna, det är alltså Bågparken (heter det så?) vid Medis. Här har vi suttit och frusit arslet av oss så många gånger för att hundarna ska få leka. Hahaha, kom precis på en klockren grej som hände här i somras. De har ju toaletter där vid sidan av parken, såna där man stoppar en peng i och går in. Jag var där med Emil och Farid och mamma, vi drack vin och så behövde jag och mamma kissa. Så vi gick till toaletten, stoppade in en peng och gick in. När mamma sitter på toan frågar hon mig "har du kollat så det är låst?", och precis då slits dörren upp av nån jävla uteliggare. Alltså, uttrycket på mammas ansikte, jag glömmer det aldrig. Jag blev så chockad, jag skrek "men UT!", för att snubben stod kvar. Och då säger han, på riktigt, "amen kom igen då, jag ska ju bara pissa". Han ville allvarligt talat komma in trots att mamma satt på toaletten med byxorna nere. "MEN DRIVER DU?!" skrek jag, då slängde han igen dörren. Mamma satt med huvudet i händerna och rodnade från tårna upp till öronen, jag asgarvade. Haha, så jävla kul.

Hursomhelst. Jag gillar Bågparken. Jag älskar Jenna, och Lucas. Så den här bilden är fin. Väldigt fin.

Puss.

Hej gänget.

Nu har jag suttit och läst min gamla blogg i en halvtimme. Blev inspirerad av mig själv, då är man ganska kung. Är fortfarande sjuk, men mår oväntat nog bättre än igår. Har lektion idag med Bryan, måste gå på den. Fast hoppas att han inte skriker på mig, har redan huvudvärk.

En grej jag tänkt på nu på senaste - jag undrar hur singlarna mår. Både här i SF och i Stockholm. Det där är en grej jag aldrig förstått, det här med att tycka det är kul att springa på krogen två gånger i veckan i massa år. Man måste ju bara göra det för att man vill hitta nån att vara tillsammans med, eller hur? Jag hade min period i ungefär ett halvår. Då var det Stureplan tre gånger i veckan. Jag älskar att dansa och ha kul, men hade jag hellre varit hemma och kramats med nån som älskade mig? OH ja. Utan tvekan. Det är ju inte kul i längden. Man börjar se alla patetiska människor, alla skitiga golv och trånande blickar för vad det är. Hur fan tycker man att det där är kul tio år i rad? Jag hade skjutit mig själv i huvudet.

Jag förstår att inte alla i hela världen vill vara i ett monogamt förhållande. Men ni kan inte säga emot att det enda alla vill ha i slutändan är kärlek. Alla vill vara älskade, oavsett vem du är och vart du kommer ifrån. Innerst inne. Och när jag läser bloggar från folk som varje vecka skriver "åh, så jävla kul, nu ska jag ut på krogen, IGEN", då känner jag bara - BULLSHIT. Så jävla kul är det inte att gå ut, inte så kul att man på riktigt känner att man får ut nåt av det vecka efter vecka, år efter år.

Jag älskar att festa och dansa och vara ute med kompisar. Det är svinkul, och sällan skrattar man så mycket som då. Men att köra det där från att man är 18 fram till man är 30, varje vecka, det kan inte vara kul alltså. Helt omöjligt. Eller är det jag som är konstig här? Jag är ju bara 23, jag känner folk som körde det där klubbandet i långt många fler år och var fullständigt tillfreds med det. Kanske är jag lillgammal, men jag var över det där när jag var 20. Då var jag redo att börja utvecklas som person istället.

Puss.

Okej, så dag 1 - presentera dig själv. Hej. Jag har jättemycket huvudvärk och feber och snor. Nej, men:

Jag heter Cim. Uttalas Kim. Genom hela mitt liv har mitt namn varit "Cim med C". Minst tio gånger om året får jag "oh my god, that's so unique, I've never seen that spelling before" med en frågande blick, och jag vet aldrig vad jag ska svara när det händer. Jag hatade mitt namn när jag var liten, såklart, jag ville heta Emma eller Isabella eller nåt annat mjukt och feminint. Cim, liksom. Kort och fult och sämst av allt, killigt.

Vet inte om det är en av anledningarna, förmodligen, till att jag föll in i den grabbiga rollen ganska tidigt. Spottade mycket när jag var yngre. Drack öl, såklart. Svor som en borstbindare. Slogs. Tjafsade. Jag såg aldrig mig själv som kvinnlig eller feminin, min roll i tjejgänget blev istället på nåt sätt "grabben". Så ser jag det i alla fall. Försökte och försöker alltid få folk att skratta. Det är det bästa jag vet. Att säga nåt roligt som gör att folk skrattar. Det var min roll i min familj och sådär är jag alltid. Låg nivå och strid ström. Typ.

Jag är 23 år (höll på att skriva 24). Lägger alldeles för mycket vikt vid ålder. Ska försöka att inte göra det längre. Jag är en hopplös romantiker som brukade gömma mig bakom cynicism, det där har släppt sen jag flyttade till USA. Jag är inte lika kall längre. Eller rättare sagt, jag spelar inte lika kall.

Vänner för mig är något man väljer och fortsätter välja. Är jag vän med någon är det ett medvetet val jag gör varje dag. Så är det inte för de flesta, men jag kan inte ändra mig där. Vaknar jag upp en dag och känner "nja", då gör jag ett medvetet val att göra slut med den vännen. Jag var faktiskt likadan med killar, när jag blev ihop med Magnus efter att ha dejtat runt ett halvår så skickade jag sms till alla mina ragg och sa "ska försöka igen med min kille, det var kul medans det varade, lycka till". Ganska kul såhär i efterhand, men jag fick faktiskt söta svar från de flesta.

Jag ser allt i svart och vitt. Jag söker mig ibland till konflikter, kanske för att jag känner mig hemma där. Är väldigt ofta mer bekväm med kritik än med beröm, vilket suger. Har svårt att tro på bra saker folk säger till mig. Behöver bekräftelse, om än inte lika mycket som i yngre dagar.

En gång för ungefär sju år sen skulle jag kunna ha anmält en kille för sexuellt utnyttjande/våldtäkt, men gjorde det inte. På andra sidan myntet spottade jag en gång en kille i ansiktet på grund av att han tog mig på röven. Jag har väldigt många lager och jag är svår att komma nära inpå. Jag är svår att leva med, alltså som Farid gör, så jag uppskattar något oerhört att jag hittat nån som orkar med mig. Samtidigt tycker jag innerst inne att jag är en bra person. Jag har väldigt mycket att ge.

Det är väl ungefär hur jag skulle presentera mig.

Puss.

(just precis nu hör jag hur Farid står och pratar med Lucas i köket "vi har ett ansvar för mamma, du och jag. Vi måste se till att hon äter sin mat, att hon tömmer sitt snor. Du, framförallt, har ett jättestort ansvar. Du måste vakta henne. Du måste se till att hon mår bra och göra henne glad, så att hon kan bli frisk snart. Så vi slipper allt snor och sånt. Jag ska ge henne soppa. Och du ska vakta henne."

Han är efterbliven. Jag älskar honom.)

Jäklar vad nära jag var på att glömma både listan och fotona, haha. Trodde det var 1:a december imorrn, tydligen inte. Okej, fotot först:

Det här är ett gammatl kort på mig, min mamma, min syster och min systers tyska pojkvän. Minns inte exakt när det här var, men att det var sommar verkar vara en logisk gissning. Och när fan gjorde Chris och Kilian slut.. minns inte ens om jag var tillsammans med Farid här eller inte. Okej, jag är ganska säker på att det är sommarn 2008. Jag var extremt blond och så ser det ut som att jag vägde mer än vad jag gör nu. Hade vägt 58 sen jag var 18, sen började jag träna första terminen i San Francisco och gick ner fyra kilo. Dom har jag inte fått tillbaka, tyvärr. Inte för att jag direkt drömmer om att se ut som jag ser ut på den här bilden, men både röv och bröst var ju större. Jag gillar kurvor.

Hursom. Jag tycker väldigt mycket om den här bilden. Det var en väldigt fin kväll, för det första. Och för det andra så var det precis innan alla våra liv förändrades. Allt var precis som det alltid brukade vara, just här. Svårt att förklara, märker jag. Men den här bilden representerar nåt som värmer lite inombords. Den är fin.

Puss.

Hej hjärtan.

Så typiskt. Nu är jag snorsjuk. Bokstavligt talat. Har snytit mig hela morgonen. Snytit. Heter det verkligen så? Haha, i såna fall. Men skitsamma. SJUK är jag. Mitt i finals. Det är för fan inte sant. Nyser en gång i minuten, får dra ned ljuset på datorn för att det sticker i ögonen, såna saker. Babe tvingar i mig c-vitamin i alla former. Det här är en äkta, hederlig svensk förkylning. Spelar tydligen ingen roll vart man bor, har man svenskt i blodet så dyker den upp där i början av december. Har feber också, katastrof.

Men. Det positiva är att det enda jag orkar göra är att läsa. Så har fortsatt på Jays "Decoded". Började förra veckan, men jag tar det lugnt nu, försöker njuta, boken är så vackert konstellerad. Är inte ett hundraprocentigt fan av just det här dissekerandet av låtar, han beskriver olika passager med jämna mellanrum. Typ "99 Problems" och "Renegade", två av mina absoluta favoritlåtar genom alla tider, då bryter han ned dom och berättar om slangen han använder och vad allt betyder.

Men, liksom. Inte för att försöka låta cool nu, men jag har lyssnat på hiphop så länge och så intensivt att det blir lite överflödigt ibland. "Här gör jag en metafor till det här och det här", ja, men jag fattar det. "Cheese betyder pengar", men jag VET och jag SKITER i det, berätta mer om din barndom. Typ så. Det kan också bero på att jag när det gäller konst föredrar mystiken framför logiken. Bryter man ned nåt till punkt och pricka så förlorar det lite av sin ursprungliga charm. Låt oss fortsätta gissa istället. Se på U2, dom kan det där med bakbundna händer i sömnen.

Men boken heter ju Decoded. Så det får man ta. Min poäng är bara att för oss som lyssnat på och älskat hiphop under lång tid behöver han inte förklara att det finns fler lager än brudar, pengar och bling. Vi vet redan. Det verkar nästan som att han skrivit boken för alla de som inte förstår att rap är den ultimata formen av poesi.

Jag rekommenderar i alla fall boken, naturligtvis. Han skriver så vackert. Jag skrattar ganska ofta, jag gråter ibland. När han började prata om när Obama vann, och om hur hans presidentskap symboliserar hopp utöver allt annat, då gråter man. För att det är sant. Och jag kan bara tänka mig hur det måste kännas för en black kid från Marcy när en svensk tjej från Värmdö skriker sig hes av glädje halv tre på natten på Scandic Anglais (de hade ett event den natten han vann, de visade nyhetssändningarna på storbildsskärmar. Jag minns det så väl, alla var så glada och luften var helt stilla och klar när vi lämnade hotellet på morgonen). Och det är det som gör Jay-Z så stor. För han har hittat ett sätt att göra sin kamp relatable till vem som än lyssnar. Beställ boken. Han kommer inspirera er, om inget annat.

Puss.

De senaste dagarna har varit mycket bra. Jag har skrattat massor. Flash-lektionen igår var helt och hållet sjuk i huvudet, ingen orkar nånting längre, läraren hade en pitch dagen efter och var lika trögflytande som oss, halvvägs in låg vi alla på golvet och skrattade så vi grät. Det var en sån där dag när det ligger i luften, ni vet? Ett felsteg så asgarvar hela rummet. Det började med att jag jävlades lite med en asiat över att han blev kåt på Carries kompis (lång historia) och sen brast allt när läraren sa fel när han skrev en av koderna, typ:

- Remember to chick your references.

Chick istället för check, alltså. Inte så kul nu i efterhand, men när Carrie började "you better chick yourself" så skrattade läraren så han skakade och vi med honom. Han är mexikan-amerikan, så stora delar av resterande tiden gick ut på att jävlas med hans dialekt.

Ja, jävlar.

Hela den här skrattexplosionen kan ha nåt att göra med att det var Amandas födelsedag också. Amanda är svensk, en av mina bästa vänner här, vi är helt olika på hundra sätt och hur lika som helst på minst två. Hon fyllde i alla fall gammal igår, 23 precis som jag. Så vi gick ut och drack margaritas. Vid 4, efter min första klass och innan min andra. Beställde in en pitcher och en fet tallrik nachos på ett av våra favorithak, Chevys. Jag kan inte mycket om kalorier, men den där jävla tallriken hade 2000 stycken i sig i alla fall. Det är ju lite väl att ta i. Visste ni att det är amerikansk lag att dom måste skriva ut kaloriantalet på ALLTING i menyn? Visste inte jag heller, Carrie berättade det för mig igår. Hursomhelst, vi blev fulla och glada. Sen svajade jag iväg till min lektion, sprang in i Carro och Bella som garvade läppen av sig åt att jag stank tequila, så ja, ni hör ju uppbyggnaden.

Väldigt bra dag. När jag kom hem åt babe och jag middag (pizza), sen gick vi och la oss och pratade om kojor tills vi slutade prata om kojor och började pussas istället.

Idag vaknade jag upp av att jag nös. Helt sjukt, har aldrig gjort det. TOK-förkyld, jag visste att det skulle komma. Men jag är så överjävligt glad över att jag inte är i Stockholm. 18 minus var det sista jag läste. Fy FAN säger jag bara.

PUSS.

Hahaha, det här är utan tvekan det roligaste inlägget Farid skrivit om mig:

Jag bara ser Ricky Gervais framför mig sägandes det där, haha hysteriskt. Jag älskar Ricky Gervais. Hans show "Animals" visade vår kompis Niclas oss när vi satt hemma i mammas lägenhet på Värmdö för hundra (två) år sen. Vi skrattade så vi grät. Nu är Niclas supermodell i New York och jag och Farid har skapat oss ett liv här i San Francisco. Konstigt hur tiden går och vi med den.

INTERNET TILLBAKS.

Har jag sagt det? Tyvärr är jag mitt uppe i finals, så ni kanske inte kommer få se så mycket av mig ändå. Men den här listan ska jag göra, Nathalie la upp den häromdagen. Man berättar en ny grej varje dag i 30 dar, så tänkte köra hela december. Fast vissa av sakerna man ska berätta är totalt oväsentliga, så lägger nog in lite egna. Nyår så lägger jag upp nån sorts sammanfattningslista över året.

Jag tänkte också, i december, köra en favoritbild varje dag. Har 26 stycken som får mitt hjärta att slå lite fortare samlade i en mapp, kan nog hitta några fler innan tiden rinner ut. Har försökt att bara ta bilder som ni inte sett förut. Och jag lovar, det är inte bara bilder på Lucas.

Så där har ni det. Oavsett hur jävligt finals blir kommer jag vara här två gånger om dagen i alla fall. Fan-tastiskt.

PUSS.