Men grattis att jag glömt bort den här grejen. Jag har kommit ihåg fotona, då trodde jag automatiskt att jag lagt upp listan också. ICKE. Så:

Ett pinsamt ögonblick - Ett sådär "jag dör, jag dör"-ögonblick var när jag åkte uppför rulltrappan från Sergelgången till Gallerian. Helt ensam, mitt i värsta julruschen för typ tre år sen. Hade oknutna skor på mig, när jag kommer längst upp fastnar skosnöret i springan på ett av rulltrappans steg, jag faller som ett jävla träd. Alla bakom mig får typ karatehoppa över mig för att inte snubbla själva. Jag ligger där och försöker slita loss skon i lätt 20 sekunder innan det äntligen kommer fram en karl som hjälper mig. Fy FAN alltså. Det var riktigt pinsamt.

Jag gör bort mig ganska ofta känns det som, åh jag dör bara jag tänker på det här. Haha, fy fan. Jag var inne på Urban Outfitters för typ några månader sen, svinbakis och hungrig som en varg. Skulle köpa nåt, minns inte vad. Kom fram till kassan, där står självklart tre killar när det vanligtvis bara är en som tar betalt. Dom skrattar och skämtar, jag vill bara hem. På vissa butiker i USA ber dom alltid om din postkod när du köper grejer, varför vet jag inte, förmodligen en jävligt smart och enkel grej att göra för att bygga market research. Detta har ju jag såklart helt glömt bort just den här dagen. Så när jag räcker fram mitt kort och en av killarna säger "can I get your zip code" så avstannar all aktivitet i min hjärna och jag frågar "what? my pin code?" varpå killen säger "yeah, sure, your pin code".

Denna respons är såklart HELT ironisk från hans sida, typ "men hur korkad är hon". Vad gör jag? Säger min pinkod, naturligtvis. Alla tre killar ser på mig som att jag är ett efterblivet litet missfoster som råkat hamna på den här planeten av misstag. Han knappar in nåt på datorn och ger tillbaks kortet, nånstans här fattar jag att det blev fel, när jag vänder mig om och går börjar dom asgarva. Det här följdes av tre dagar ångest över att dom kan ta pengar från mitt kort följt av en månads total vägran att gå in på Urban Outfitters. Grattis till mig.

Detta ångrar jag - Klyschornas klyscha, men hade inte allt som hänt mig hänt hade jag inte varit där jag är idag. Hade jag inte fått sparken från Stureplan hade jag aldrig sökt till Berghs, då hade jag aldrig träffat Farid och definitivt aldrig börjat på AAU, som idag är mitt livs bästa beslut. Hade jag inte blivit så gravt illa behandlad av så många olika människor hade jag inte lärt mig såhär tidigt i livet vad som verkligen är viktigt. Jag har alltid varit ärlig. Jag har alltid varit mig själv. Det är något jag kan säga och veta att det är sant. Det är inte många som kan det. Jag ångrar ingenting. Jo, förresten. Sättet det tog slut på mellan Magnus och mig. Det var så onödigt. Det är det enda.

Mina förebilder - Det här är svårt. Jag ser upp till människor som är lyckliga. Som skapar sin egna lycka och som gör det utan att offra integritet eller själ. Det kan vara en småbarnsfamilj i Tumba, det kan också vara en skådespelare som vet med sig att man inte snackar om relationer till media. För mig är det ett val att vara lycklig. Vi kan välja att må dåligt eller så kan vi välja att må bra. Men det är ett extremt svårt val (på riktigt), och därför beundrar jag de människor som väljer rätt och fortsätter välja rätt. Nån konkret person kommer jag tyvärr inte på, men jag vet att dom finns där ute.

Puss.