love.

 

Människor som inte drömmer skrämmer mig. Att man kan leva sitt liv utan framtidsmål är bortom min förståelse - vad annars är livet till för? Vi lever för imorgon. Så är det bara.

Jag älskar dig. Jag gör det. När du gjorde illa mig var det inte av stolthet jag grät. Det var för att du förstörde sagan. Drömmen jag byggt upp i mitt huvud. Ingen kunde älska som vi.

Men du gjorde oss dödliga. Du gjorde vår kärlek precis som alla andras - flyktig, irrationell. Jag är tacksam för att jag fick sväva ett tag. Och eftersom jag tror att allt händer av en anledning, gott som ont, så försöker jag jobba mig igenom det här. Kanske behövde jag grundas. Kanske behövde du inse att fantasi och verklighet är samma sak i ett förhållande. Det finns ingen plats för dubbla personligheter i våra liv - det är du och jag, och det måste räcka. Det räcker för mig.

Det kommer gå upp och ner, det sa jag till dig. Våren är smutsig nu. Den var smutsig förra året också. Jag längtar efter en vacker vår, men just nu ser jag till imorgon. Och jag drömmer fortfarande, precis som du, men just nu ser jag bara till imorgon. Och ibland vet jag inte hur det kommer gå. Jag vet precis hur ljuvlig du är, men du gjorde oss dödliga. Och det har jag inte förlåtit riktigt än.

Så. Sjukt. Trött. Vi sov inte många timmar inatt, det börjar kännas nu. Har pluggat som en idiot hela dagen, skrivit ut min research report, den ska in imorrn. Vi åt hamburgare till middag, jag drack en öl, mums.

Det finns inte en chans att det här inlägget blir bra, bara så ni vet.

Farid har tvättat typ fyrtio lass kläder idag också. Var på tiden, jag hade inga rena underkläder kvar whatsoever. Vi har en liten hierarki här i hemmet, eller en obalanserad balans, den innebär att Farid alltid tvättar och dammsuger. Jag kan nämligen inte tvätta. Det är korrekt. 23 år. Jag krymper allt jag får tag i. Och dammsuga är det vidrigaste, tråkigaste jag vet. Då diskar jag mycket hellre. Eller går ut med hunden.

Ibland glömmer jag bort att Farid och jag har bott ihop lika länge som vi varit tillsammans. Vi bodde liksom ihop innan vi började dejta. Det gör mig ganska stolt, att vi inte tröttnar på varann. Att vi hållit ihop så länge, med noll mystik från dag ett. Så vem är bäst i vårt förhållande? Det kan vi enkelt räkna ut:

Renligast - Helt klart Farid. Jag har alltid varit en skitgris. Det enda jag inte tål är att laga mat när det är odiskat. Måste diska upp allting först innan jag ställer mig och lagar käk. Och ibland kan jag få tokryck och städa hela lägenheten. Men i stort är Farid bra mycket mer renlig.

Klantigast - Farid. Senast idag slog han i huvudet i ett bord på The Grove. Jag skrattade så tårarna rann. Han snubblar på nånting varje dag. Jag kan garva åt det oftast, men är jag stressad eller irriterad så gör hans klantighet det ännu värre. Det är liksom helt omöjligt för honom att resa sig utan att snubbla eller tappa nåt.

Barnsligast - Hmm. Svårt. Farid har barnasinnet kvar, det är en sak som är säker. Jag är mer lillgammal. Inte lika drömmande som han är. Vi är bägge ganska barnsliga. Om vi är på det humöret samtidigt så är vi nog typ 8 år, tillsammans.

Roligast - Jag. Helt klart. Säger till Farid flera gånger varje dag att jag borde bli ståuppkomiker. Min absoluta favoritsak i hela världen är att få folk jag älskar att skratta. Farid, Jonna, Elin, Jenna, Chris. Det gör mig lycklig. Farid är som roligast när han säger nåt jag inte förväntar mig. Eller när han slår huvudet i bord.

Snyggast - Farid, tyvärr. Fast jag tränar varje dag nu, så sommaren 2010 ska jag spöa skiten ur honom i strandkropp. Då jävlar ska han få skämmas, parveln.

Eh, okej. Det här var ju inte så bra. Farid vann. Skitsamma.

PUSS grisar. Har massa flera kort från helgen, vill ni ens se dom?

Och det vackraste jag vet i kärlek handlar om val. Jag kan välja att vara svartsjuk, eller så kan jag välja att lita på dig. Jag kan välja att vara sur, eller så kan jag välja att krypa tätt intill. Jag kan välja att känna ångest, eller så kan jag välja att känna hopp. Jag är aldrig ett offer för vår kärlek, det är något jag valt och något jag fortsätter att välja varje dag. Dig. Jag väljer dig varje dag. Inte för att du är vacker (du är vacker), utan för att du får mig att vilja bli en bättre människa. Med dig växer jag och vi reser oss tillsammans. Och varje dag jag slår upp ögonen och känner din värme, varje dag jag ser in i dina ögon; jag valde dig igår, jag väljer dig idag och jag kommer välja dig imorgon.

Farid överraskade mig igår, förresten. På tisdag kväll ska vi gå och se Wicked, som ska vara helt fantastisk. Jag blev väldigt, väldigt glad. Puss på dig.

Kommer det någonsin kännas som förut?

Jag hoppas, hoppas, hoppas verkligen det.

Det finns många anledningar till att jag har ont nu. Men det här är grejen.

När jag och Farid sa att vi älskade varandra första gången så lovade vi att den här gången skulle det betyda någonting. Älska har blivit så missbrukat och så nedsmutsat, den här gången sa vi att älska betyder att vi inte bara ger upp de gånger det blir svårt. Hur bra man än har det i ett förhållande, så kommer det lägen då det blir svårt. Hade jag förväntat mig det här? Aldrig. Men nu har jag det svåra i knät, och jag måste låta det sitta där ett tag.

Det här är det viktiga för mig. Vad vi la in för betydelse i vårt förhållande när vi påbörjade det. Vi sa inte att älska skulle betyda att vi aldrig sårar varandra. Vi sa inte att älska skulle betyda att inga tårar fälls. Vi sa att älska skulle betyda att vi inte gav upp när det blev svårt. Därför fortsätter vardagen som vanligt för nu. Jag ger inte upp. Jag kan omöjligt ta ett beslut innan jag lyckats få in allting i mitt huvud.

Det som skrämmer mig absolut mest är tanken på att känslorna jag hade kan vara borta för evigt. Det skrämmer mig, för jag känner mig själv. Blir jag sårad till en viss grad så dör mina känslor. Hur mycket jag än borde stanna med en person så kan jag inte, för det som fanns är borta. Jag har alltid funkat så. Det är därför jag har så lätt att bryta kontakten med vänner som gör mig illa. Går man över den där gränsen, och jag vet inte ens vart den ligger, då är det bara över. Det som skrämmer mig absolut mest är att det ska hända nu.

Inte för att jag är rädd för att vara själv. Inte för att jag vet hur sjukt jobbigt det kommer bli att dela upp allt och försöka hitta nytt boende. Det skrämmer mig för att jag vet hur illa det kommer göra Farid. Det skrämmer mig för att jag var redo att bygga ett liv tillsammans med nån som jag nu inte kan titta på. Alla personer har olika måttenheter på svek. På så många olika sätt har han svikit mig nu. Jag ger inte upp. Men om han gått över den där gränsen, då finns det inget jag kan göra.

Allt det här makes perfect sense i mitt huvud. Det kan det omöjligt göra hos er, för ni bor inte med oss, ni vet inte vårt vardagliga liv tillsammans. Det är därför jag tror det här har tagit så hårt. För varje dag var kärleken större än något annat någonsin. Då antar jag att sveket automatiskt antar samma proportioner. Vad Farid gjort är kanske inte speciellt illa. Men, herregud, det känns som det värsta någonsin. Jag vet liksom inte hur jag ska anpassa mig till vad andra människor hade känt i samma situation. För mig, just nu, känns det som han har dödat min mamma och grillat min hund i ugnen.

Jag kommer ihåg när jag var yngre och hade ont i hjärtat. Kanske hade jag blivit sårad, eller så var jag olyckligt kär. Jag minns hur jag grät i sängen i mitt rum, jag kan inte varit mer än 13-14, och jag var så förbannad på mitt hjärta. På känslor överhuvudtaget. Jag förstod inte varför jag inte kunde kontrollera vad jag kände. Tänk er själva: bara - poff - så är man inte ledsen längre. Jag hatade mina känslor då, och jag hatar dom nu.

Men det finns för helvete inget jag kan göra åt saken.

Hej missar.

Ganska soft lördagkväll. Vi gick till ett favoritställe bara några blocks härifrån, Cantina, en riktigt mysig bar med DJ:s som bara spelar världens bästa musik. Det ser sjukt glassigt ut, och så glider man in till noterna av riktigt gammal, fin hiphop. Jag älskar det med San Francisco. Hiphop respekteras här. Det har en plats i finkulturen. Folk kan säga att det inte spelar någon roll, men det är ändå otroligt fint att gå in på ett schysst ställe och välkomnas av klassiker man trodde hade glömts bort.

Vi satt vid baren, tog några drinkar och skrev på min brief om Anchor Steam. Det behövdes en blackberry/basil vodka för att det skulle lossna, men sen gick det bra. Gjorde klart min läxa i halvdunkel vid ett barbord. Eftersom vi redan pratar om grejer vi älskar - det älskar jag med reklam. Du jobbar mer timmar än i många andra yrken, men du har en större frihet i vart du jobbar. Alla i branschen förstår att kreativitet aldrig magiskt uppstår efter att ha suttit i en kontorsstol hela dan. Självklart finns det fasta timmar, men det finns även möjlighet att gå ut på krogen och brainstorma. Det är guld.

Vi sprang in i vår gamla vän Akeem på hemvägen, han har börjat jobba som inkastare för Cellar och Sugar Café, två ställen som vi också gillar. Han har börjat dejta en danska och fyller år om två veckor, så vi planerade in en dubbeldejt kring den tiden.

Nu har vi precis tittat klart på Daybreakers. Nån jävla vampyrfilm som Farid ville se. Den var väl okej. Definitivt inte läskig.

Haha, inget av det jag sagt nu var det jag skulle säga. Hela min poäng med att blogga nu var att vsa er det här - Farids och min framtida bröllopsplats. Bethells Beach i Nya Zeeland. Enligt en av våra favoritfotografer är det jordens vackraste plats.

Såld.

Nu längtar jag tills baby är såhär brun och fin igen, kan det bara bli liiiite varmare i SF snälla rara. Vi blir så glada och spralliga när det är fint väder.

Det är massa två-års-jubiléeum för oss i år. Puppy fyller 2, vi firar 2 år 1:a oktober och så blir vi klara med vårt andra år i skolan.

 

Okej, den här videon är fine på min dator, det är youtube som fuckar ljudet.

Typisk konversation i lägenhet Safaie-Efraimsson:

- Ska du ha honing i teét?
- Nej, jag ska definitivt inte ha nån jävla honing, för det finns inget som heter honing.
(Tystnad).
- Nalle hade honing.

Typisk konversation i lägenhet Safaie-Efraimsson:

- Så jävla typiskt, nu är jag kall och blöt efter allt regn. Har redan duschat en gång idag, orka igen.
- Du kan duscha med mig!
- Nej tack, jag har ju mens.
- Suck.
- Helt sjukt förresten hur vi synkar, (tjejkompis) har också det nu.
- Men ååååh.
- Vafan gör det dig att hon har mens?
- Ju fler tjejer med mens, desto sämre värld.

Just det.

Typisk konversation i lägenhet Safaie-Efraimsson:

- Vi måste gå till en terapeut, för du är ju dum i huvudet.

Haha. Eller:

- Ta på mig som en kvinna, inte som en våldtäktsman.

Eller:

- Sluta vara en sån kuk, Cim.

Japp. Allt inom loppet av tre minuter. Fiiiint.