"Vi har adopterat en hemlös här i San Francisco.

well, kanske adopterade han oss för att vara mer precis men det handlar inte om det. det denna historia handlar om är att vi båda gick över en ganska viktig gräns. det handlar om att den där distansen som vanligtvis finns mellan hemlösa och “vanliga” människor bröts den sekund jag mer än en gång stannade upp och frågade hur han mådde. den bryts varje sekund han hälsar på lucas, frågar hur han mår och önskar honom en god dag eller natt.

varje dag möter jag hans skäggiga ansikten med det rufsiga håret och den smutsigt gröna trenchcoaten som täcker alla de halvtrasiga tröjor han har under.

det är en överskridning av gränsen som lite skrämmer mig. för plötsligt så är han inte bara en av tusentals hemlösa i san francisco. nu är han plötsligt ett steg närmare mig. när vi möts så går det inte att enbart att bara avfärda honom (ngt man efter ett tag lär sig, speciellt i centrala delen av staden). nej, för det har korsats en gräns. det ngt kalla och distanserade som vanligtvis existerats har brutits.

plötsligt så ser han ett hopp i dig. och du ser en faktiskt människa under det smutsiga ansiktet.

det som skrämmer mig är inte det faktum att jag inte alltid kommer kunna ge honom pengar då och då, det som skrämmer mig är det faktum att jag förmodligen aldrig kommer att ge honom tillräckligt pengar.

jag kommer aldrig kunna sätta mig bredvid honom och säga “här, här av du en andra chans.”. och anledningen till att jag känner så är förmodligen för att vi båda korsade en gräns.

för när jag nekar honom hjälp nekar jag numera inte ännu en hemlös.

jag nekar honom.

fuck. disney ljög för oss."

Lyssna. Jag brukar skämta till mina tjejkompisar om att du inte insett att du är för bra för mig. Så länge jag kan få dig att tro att vi är likvärdiga så kan jag hålla dig kvar, typ. Det är en av sakerna jag älskar med oss. Att jag respekterar och beundrar dig, och du mig. Det finns en ömsesidig stolthet som är ödesdiger i ett (vuxet) förhållande.

Men lyssna. Du skriver så jag tappar andan. Det har du gjort sen dag ett, då du skrev "asking for seconds" i din uppsats på Berghs och jag drog efter andan sittandes mitt bland de andra nissarna i studiegruppen. Du skriver så vackert, det var det jag föll för.

Och jag faller fortfarande.