Det finns många anledningar till att jag har ont nu. Men det här är grejen.

När jag och Farid sa att vi älskade varandra första gången så lovade vi att den här gången skulle det betyda någonting. Älska har blivit så missbrukat och så nedsmutsat, den här gången sa vi att älska betyder att vi inte bara ger upp de gånger det blir svårt. Hur bra man än har det i ett förhållande, så kommer det lägen då det blir svårt. Hade jag förväntat mig det här? Aldrig. Men nu har jag det svåra i knät, och jag måste låta det sitta där ett tag.

Det här är det viktiga för mig. Vad vi la in för betydelse i vårt förhållande när vi påbörjade det. Vi sa inte att älska skulle betyda att vi aldrig sårar varandra. Vi sa inte att älska skulle betyda att inga tårar fälls. Vi sa att älska skulle betyda att vi inte gav upp när det blev svårt. Därför fortsätter vardagen som vanligt för nu. Jag ger inte upp. Jag kan omöjligt ta ett beslut innan jag lyckats få in allting i mitt huvud.

Det som skrämmer mig absolut mest är tanken på att känslorna jag hade kan vara borta för evigt. Det skrämmer mig, för jag känner mig själv. Blir jag sårad till en viss grad så dör mina känslor. Hur mycket jag än borde stanna med en person så kan jag inte, för det som fanns är borta. Jag har alltid funkat så. Det är därför jag har så lätt att bryta kontakten med vänner som gör mig illa. Går man över den där gränsen, och jag vet inte ens vart den ligger, då är det bara över. Det som skrämmer mig absolut mest är att det ska hända nu.

Inte för att jag är rädd för att vara själv. Inte för att jag vet hur sjukt jobbigt det kommer bli att dela upp allt och försöka hitta nytt boende. Det skrämmer mig för att jag vet hur illa det kommer göra Farid. Det skrämmer mig för att jag var redo att bygga ett liv tillsammans med nån som jag nu inte kan titta på. Alla personer har olika måttenheter på svek. På så många olika sätt har han svikit mig nu. Jag ger inte upp. Men om han gått över den där gränsen, då finns det inget jag kan göra.

Allt det här makes perfect sense i mitt huvud. Det kan det omöjligt göra hos er, för ni bor inte med oss, ni vet inte vårt vardagliga liv tillsammans. Det är därför jag tror det här har tagit så hårt. För varje dag var kärleken större än något annat någonsin. Då antar jag att sveket automatiskt antar samma proportioner. Vad Farid gjort är kanske inte speciellt illa. Men, herregud, det känns som det värsta någonsin. Jag vet liksom inte hur jag ska anpassa mig till vad andra människor hade känt i samma situation. För mig, just nu, känns det som han har dödat min mamma och grillat min hund i ugnen.

Jag kommer ihåg när jag var yngre och hade ont i hjärtat. Kanske hade jag blivit sårad, eller så var jag olyckligt kär. Jag minns hur jag grät i sängen i mitt rum, jag kan inte varit mer än 13-14, och jag var så förbannad på mitt hjärta. På känslor överhuvudtaget. Jag förstod inte varför jag inte kunde kontrollera vad jag kände. Tänk er själva: bara - poff - så är man inte ledsen längre. Jag hatade mina känslor då, och jag hatar dom nu.

Men det finns för helvete inget jag kan göra åt saken.