the hands of time
Och jag vaknade upp mitt i natten av värmen från filten och hans kropp. Jag sparkade av mig filten och tog hans hand i min. Han sov tungt. Jag vägde hans hand i min och jag tänkte på de vi rört innan vi hittade varandra. Andras kinder vi smekt med en sån självklarhet, när ingen annan kommer nära nu. Hur man tror att det är rätt, om och om igen. Det är alltid fel. Och jag vägde hans hand i min och tänkte på spåren tiden lämnat, vart tar resterna av alla de andra vägen? Kommer jag ihåg nån annans hud? Så många jag sagt att jag älskat. Jag tryckte hans hand, vibrerar det av sensationer från någon annans smekning där? Om man skrapar lätt på ytan, gömmer sig andra nätter, andra nakna kroppar under filtar, andra mjuka kyssar där? Betyder det vi lämnar lika mycket som det vi byter ut det mot? Hans hud känns inte som någon annans. Hans hand väger tyngre. Har jag någonsin förr vaknat och reflekterat över någons skönhet? Jag minns inte. Spåren bleknar. Tiden går. Jag kände tyngden från hans hand och somnade.
Feedback
Trackback
