Jag hatar min intuitiva sida. Jag borde inte göra det, men jag hatar den.

Vaknar upp för en timme sen, klarvaken. Helt oförklarligt, då jag var svintrött när jag gick och la mig. Klockan är nu tio i sex på morgonen. Ligger ett tag och bara undrar varför jag inte kan somna om. Sen börjar jag tänka att det kanske hänt Farid nåt, delvis för att mamma hade en sån grej en gång som var riktigt läskigt intuitivt.

Jag satt i en bil på väg upp från Malmö tillsammans med en kille jag dejtade, han körde. Det var tidig morgon, typ som nu. Mitt på motorvägen utanför Barkarby så somnar han vid ratten, jag sov också, och bägge vi vaknar upp precis innan vi kör rätt in i det jävla vägräcket. Han vred ratten, bilens sida skrapade längs räcket, jag skrek och slog i mitt knä. Ja, det var sista gången vi dejtade. Hursomhelst, en minut efter det hänt så ringer mamma min mobil och frågar om allt är okej, för att hon precis vaknat och känt på sig att nåt hänt. Ganska sjukt.

Jag gick i alla fall in på Facebook nyss för att skicka till Farid, bara "säg att du lever så jag kan sova imorrn, är du snäll". Vet inte ens om han har internet, han är vid Lake Tahoe i en jättefin stuga med ett gäng vänner. Efter det slår det mig att jag kan kolla amerikanska nyhetssajter. Och tamefan.

Senaste rapporten från Kalifornien är en jordbävning på 6,5 Richterskalan. Det är ganska jävla högt. Den har slagit till typ vid Ferndale, som ligger norrut på den kaliforniska kusten. Jordbävningen ska ha känts upp till Oregon och ner till början av Södra Kalifornien. Det betyder att San Francisco fick en släng. Jag hoppas verkligen att vår lägenhet är okej, vi har inte direkt nåt som kan gå sönder, men jag hoppas mest att huset står kvar.

Nu är Farid också i Norra Kalifornien, men Tahoe gränsar till Oregon på andra sidan, så att säga, han är alltså så långt från kusten det går att komma. Jag hoppas att allt är okej, och det är det säkert. Men lik förbannat. Orolig. Jag vet inte hur djupt in i landet en så stark jordbävning känns. Jag hittar inga rapporter om att någon dött i alla fall.

Komiska också är att det här hände sent på eftermiddagen kalifornisk tid. Jag vaknar upp, är vaken en timme innan jag ser nyheten. Och när las den upp på nätet? 56 minuter tidigare.

Skönt att min intuitet täcker medias uppdatering, och inte klockslaget för händelser i sig. Grattis.

Kyss.

Vi tar det här inlägget i två delar. Vi börjar med det viktigaste:

Jag grät redan på väg tillbaka från toaletten. Jag grät när vi plockade bland tidningarna. Herregud, jag grät redan kvällen innan på restaurangen. Jag svalde och tittade bort, för efter ett år är jag fortfarande obekväm med att vara för "klängig". Men jag visste att det skulle gå åt helvete när skylten sa att du inte fick följa med längre. Jag ville sparka sönder den. Skyltar har inga hjärtan. Men jag grät, och jag är ledsen för det, men jag gråter nu igen. I början av vårt förhållande, eller kanske till och med innan, när vi dejtade och bara skickade massa flirtiga sms till varandra, redan då sa du till mig att jag skrämde dig. Att jag gjorde dig rädd.

Jag antar att vi är kvitt nu. När planet skakar till är jag rädd för att dö, inte för mina föräldrars eller vänners skull, inte för min egen skull, utan för att det betyder att jag aldrig skulle få se dig igen. Jag tänker på dig när dom säger åt oss att sätta på säkerhetsbältet, jag upprepar "jag älskar dig, jag älskar dig" i mitt huvud, för jag kan omöjligt försvinna om högre makter känner hur mycket jag vill stanna hos dig. Jag är rädd, varje dag, för alla de tusen scenarion som skulle kunna leda dig bort från mig. Jag är rädd för att älska dig för lite, för mycket, jag är rädd för vad du gör med mig.

Jag gråter genom hela säkerhetskontrollen. Jag säger till mig själv, "skärp dig". Men det är ingen idé. Det har aldrig varit logiskt, känslorna jag haft för dig. Jag gav upp allt för dig, och jag vann mer än jag kunnat drömma om. Och pappa som alltid sagt att friskt vågat, hälften vunnet. Aldrig har väl det varit så sant (och undrar vilka mer sportcitat som stämmer in på oss?). 

Jag försöker alltid att hitta ett sätt att sätta ord på min kärlek, på ett sätt som inte skulle låta klyschigt eller få singlar att spy. Det är svårt. Farid, du får mig att vilja vara rädd varje dag. Helvete, jag älskar dig.

---

Hej gänget. Flyget var långt och tråkigt, som förväntat. Det är 17 minus i Stockholm, men känns varmare än New York. Konstigt. Ikväll ska jag äta middag med pappa, mamma och Chris. Trött. Vi hörs sen. Puss.

Haha, ja, en grej jag vet med säkerhet är att jag aldrig kommer bli fin i kanten. Det finns liksom inte i mitt blod. Vi försöker laga middag tillsammans här hemma och dricka vin, det går ju sådär. Otroligt att vi inte slår ihjäl varandra, alltså. Köttfärsen luktar unket, det första jag fick i munnen när jag tog en klunk Zinfandel var ett hårstrå, förhoppningsvis inte från Lucas södra regioner. Farid säger att jag undersaltar, jag råkade ge honom en örfil när han satte en blöt hand i ansiktet på mig.

När det är lätt så är det rätt, säger Blondbella. Då jävlar har vi hamnat helt fel.

Puss.

Typisk konversation i lägenhet Safaie-Efraimsson:

(Angående att Anna Anka sa att man ska suga av sin karl varje morgon för ett lyckligt äktenskap, och det faktum att hennes man nu lämnat in skilsmässopapper)

Jag - Du ser, fullkomlig lycka kommer inte utav avsugningar.
Farid - Nej, men det underlättar.

Farid har börjat skriva så jävla roligt. Jag vet att en del av er redan kikar på hans blogg, men ni som inte gör det borde ta en titt. Det är som en sofistikerad Emil, haha. Här hittar ni Farid i alla fall. Såhär skriver han, väldigt vackert och otroligt sant, om studenterna vi haft oturen att möta på Berghs och på AAU:

"Reklamstudenter har, enligt min erfarenhet, alltid en tendens att höja sig själva som ett fenomen utöver det vanliga. som om kreativeten det krävs för att lägga om ett helt hus rör-anläggning är mindre värd än att projicera filmer på vägg och kalla det “virala” medier."

Att se sig själv som bättre än alla andra är vardag här på AAU. Det får man svälja från folk varje dag. Men Farid skriver också att de han mött som jobbar i reklambranschen är ödmjuka inför sin roll. Vilket för mig bevisar att de idioter som springer omkring på Berghs och på AAU kommer inte få nåt jobb innan dom käkar humblepie tills dom spyr.

Ljuva karma? Kanske.

Det vanligaste bland uppstoppade, självgoda reklamstudenter:

- Asskissing. Oj, oj, oj, svenskar är fantastiska på det här. Och med fantastiska menar jag pinsamma. Det märks ju så tydligt när någon brun-nosar. Det är så pinsamt. Läraren märker det, alla elever märker det, och ändå fortsätter dom. Jag skämdes varje vecka för att vara svensk förra terminen, nu har jag bara en klass med en som slickar röv, så det är en liten förbättring. Alla kan skillnaden mellan rövslickning och att vara trevlig. Det är inte en fin linje.

Nu ska vi ta en sväng med hunden, sen ska jag jobba som fan på idéer till Honda Metropolitan Scooter. Vår final i Photoshop-kursen.

Puss.

Typisk händelse i lägenhet Efraimsson-Safaie:

- (Farid dreglar på sängen)
- Babe, vad fan?!
- Jag hade hår i munnen.
- Och?!
- Men ingen sover ju på den där sidan av sängen ändå.

Ljudligt missnöje från min sida följt av "är det såhär du ska uppfostra våra ungar"-gnället. Herregud säger jag bara. Nu ska vi iväg och handla färg för ett antal hundra. Shut up and grind.

Puss.

Precis vaknat. Ska ut med hunden, som dock verkar tröttare än jag. Hård natt, förmodligen. Tuggade lite på en strumpa, pissade i ett hörn. Spydde i hallen. Intim stund med Farids kudde.

I kid, I kid. Snark, så trött jag är. Farid väckte mig i morse genom att lägga sin iskalla hand mot min rygg. Varför gör man så? Självklart blir jag sur, och så tycker han att jag överdriver. Och jag somnar om och tänker på kvinnor Venus, män Mars. Liksom, det finns ju inte att man blir glad när nån gör så? Exakt vilken reaktion förväntar sig en kille? "Haha, men sluuuuuta Fääärid, kom så ligger vi, jag blev så tänd just nu på din otroliga mognad". Det är nåt med killar och konsekvenser som dom inte förstår. Men nu kommer jag få stryk för det här inlägget sen, så jag avslutar med att säga att jag älskar dig ändå.

Haha, men fortfarande. Det är så kul med oss, för jag kommer hela tiden på mig själv med att försöka förklara för Farid hur det ALLTID kommer se ut. Som det där med kalla handen. Då kan jag säga till honom så att jag verkligen får in det i hans huvud "Farid, jag kommer alltid bli sur för det där. Det spelar liksom ingen roll, gör du så igen så kommer jag kalla dig idiot. Igen. Alltid. Så nu vet du det". Jag är ju svartvit som person, som ni vet vid det här laget. Och för mig finns det inget läge någonsin då en kall hand på en nyvaken rygg är gulligt/okej/mysigt/intelligent.

Men snaaaark, skulle ju sluta prata om det. Istället gick jag in på Urban Outfitters och kollade deras nyheter. Det slår mig igen att jag verkligen inte fattar det här med paljetter. Så fort jag ser en paljettjacka tänker jag bara på Michael Jackson. Och så tänker jag att det där är en sån trend folk kommer se tillbaks på och säga "vad fan tänkte jag, se ut som en discoboll, sjukt mongo". Men det här var fint:



Jag tror inte det finns några snyggare platta skor än läder-Converse. Så rena, dom passar till allt. Tyvärr har dom cp-storlekar, så det är antingen en halv storlek för stort eller litet för mig. Men om ni kan ha dom, köp dessa. Läder går aldrig ur tiden.

Den här vill jag också ha:



Fett cool tvål! Som en marmorerad sten. Haha, så jävla kul att dom tagit bilder på den i olika vinklar. "Nej, jag tänker då inte köpa den här tvålen om jag inte får se hur den ser ut från andra sidan". Jävla mongon. Men sjukt cool!

Puss.

snygg bild på snygg pojkvän från i fredags.

Sitter och pillar med en design till en hårdrocksposter. Sångaren är min älskade kusins sambo, så vi lägger ner lite extra hjärta på det här. Jag och Farid gör det tillsammans, vilket är frid och fröjd och gröna skogar. Nej, men ärligt talat går det bra. Vi lyssnar på varandras åsikter. Jag har nu totalt vandaliserat hans fågel med massa text utan att ens fråga, men vi får se vad han tycker när han kommer hem.

Farid och jag har lika smak i mycket, men designmässigt skiljer vi oss åt en del och det tycker jag bara är bra. Han ser saker inte jag ser och vice versa. Skillnader som jag märkt:

- Farid älskar att centrera saker. Symmetriskt, vackert, i mitten. Jag spyr typ på allt som är centrerat och dras alltid till att flytta saker lite till vänster, höger, upp eller ner. Har ingen aning om vad det är som gör att man tycker så olika i den saken, intressant är det i alla fall.

- Farid är mycket cleanare än mig. Rent, stilistiskt, svart, vitt, negativ space, vilket är en stil jag verkligen tycker om. Av någon konstig anledning jobbar jag själv aldrig så när jag designar saker. Istället får jag ofta höra att jag ska skära ner på detaljerna. Jag tror det har att göra med att Farid är mer grundad i sin stil, att han vet mer vad han tycker om. Det är något jag får jobba på.

- Vi har fruktansvärt olika sätt att gå tillväga när det gäller kreativt tänkande, vilket självklart också kan vara positivt. Farid har dessa breda drömmar om storheter inom reklam, om det som ingen annan gjort, above and beyond and then some. Ofta när han presenterar något för mig känner jag bara "backa åtta steg, hur fan ska det gå till, du tänkte vad?!", haha. I princip funkar vi så att jag håller tillbaks honom, försöker göra det lite mer realistiskt och även få ut ett faktiskt grundläggande koncept från hans älskade drömmar. Han i sin tur pushar mig till att ta ut gränserna, att leva ut fantasier, att inte ens se lådan som alla andra lever i. Hans reaktion när jag presenterar något för honom är ofta "du kan bättre, du kan mer, ta det ännu längre".

Farid är drömmare, jag är logiker. Det är så intressant, för jämfört med många andra personer är det jag som är drömmaren. Med Farid är det plötsligt jag som tar genomtänkta beslut, i alla fall när det kommer till reklam. Hem, städ, disk, då är det oftast Farid som är kalkerande, realistisk och noga. Han köper hem förvaringsboxar, jag sitter på golvet och målar, får nackspärr och klämmer ut färg över hela golvet. Då är plötsligt jag drömmaren, romantikern, konstnären och han har bytt roll till den överseende logikern.

Är det ine häftigt hur det vävs ihop? Det är det jag älskar mest med mänskliga relationer, och det har aldrig varit så tydligt förut som med Farid. Vi har varit ihop i ett år och jag fattar fan ingenting som pågår i hans huvud. Det är underbart.

Puss.

- Du ser bra ut till och med utan mina linser.
- Det är nog då jag ser som bäst ut, hjärtat.

/.../

- Jävla bajs, nu har varken Elin eller Jonna bloggat på typ hundra år.
- Dom kanske ligger.
- Ja, det hoppas jag verkligen, för det är den enda ursäkt jag godtar.
- Haha. Du är en bra vän.

nu skola och bli kritiserad för Elins ansikte, puss.

i love you!