Det är intressant det här med att ha flyttat från Värmdö. Jag har inte bara flyttat därifrån, jag bor i princip så långt bort från Värmdö man kan komma, i San Francisco på andra sidan jordklotet. Jag kommer aldrig flytta tillbaks till Värmdö. Varför skulle jag? Min bästa killkompis och min bästa tjejkompis bor i stan. Elin flyttar till Australien i ett halvår, ska sen avsluta sin utbildning i Lund och jag kan nog sätta nån miljon på att hon inte flyttar tillbaks till Värmdö efter det. Jonna ska till Köpenhamn. Det här är dom jag lever för. Alla har lämnat Värmdö.

Trots att alla mina närmsta vänner lämnat Värmdö, så är det ändå helt omöjligt att bryta sig loss därifrån. Hela min familj bor där. Jag skulle helst se att pappa flyttar till Uppsala, mamma till Linköping och Chris utomlands nånstans, men det är nog önsketänkande.

Utan Värmdö hade jag kanske aldrig träffat Jenna. Den anledningen räcker för att mina 20 år där ska vara värt det. Sen har vi ju Elin och Viktor och Magnus och alla andra människor som format mitt liv. Men fan, allt som oftast är Värmdö en böld i röven nedtryckt i rännstenen vid världens vidrigaste gränd. Jag trodde länge att Värmdö, det är så vänskap och kärlek ser ut. Efter att ha flyttat därifrån så vet jag att det är så mycket mer än så. Man behöver liksom inte vara ständigt omgiven av skvaller och rykten och folk som inte gillar en. Det finns så många platser i världen att upptäcka och på varje plats bor en ny, riktig, vän.

Värmdö som kommun är vackert och jag har många vackra minnen från sommarnätter därifrån, men jag är så över allt som har med det sociala att göra. Tyvärr måste jag fortfarande skriva om det, för att skydda Chris. Jag blev fly jävla asförbannad på tre av hennes närmsta kompisar förra sommaren, och sa upp kontakten direkt när dom behandlade henne som smutsigt grus. Det är bara så jag är. Jag tänker inte när det gäller Chris. Tappar jag vänner på grund av henne, okej. Då får det bli så. Jag skulle ge upp vemsomhelst för henne. När det dessutom handlar om folk som jag vet inte gillar mig - ja, ge mig en bra anledning att inte stå upp för min syster då. För att jag inte blir inbjuden till den enstaka tjejmiddagen under somrarna då jag är hemma?

Tro mig. Jag kan leva med det. De enda tjejer jag verkligen saknar från Värmdö är Åberg, Fanny och Lina, och jag skulle tippa på att dom är dom enda som saknar mig med. Det är liksom inga konstigheter, eller hur? (Det komiska i detta är att ingen av de här tjejerna bor på Värmdö längre heller, börjar ni se ett mönster?)

Jag var lite hård i det jag skrev här under. Men jag vet hur tjejer är. Alla vet hur tjejer är. Om jag är den enda som vågar stå för det - åter igen - okej. Jag kommer alltid förvänta mig skvaller och skitsnack och frågor framför respekt. För det är så min uppfattning av tjejer formades under alla år ute på Värmdö. Hittills har den uppfattningen alltid varit korrekt.