Vissa människor förföljer en. Hur man än gör så blir man inte av med dom. L är en kille jag jobbade med i ett annat liv. Jag var väl 17 typ. Han raggade på mig, men jag var naiv och lycklig i ett förhållande, förstod överhuvudtaget inte att han ville mig nåt annat än vänskap. Något år senare är jag singel och börjar således springa på Soap, och vem jobbar i baren om inte han? Vi började flörta, jag fick veta ganska fort att han nu hade tjej. Vi spelade med varandra ett tag, en kväll korsades en gräns och vi bröt helt kontakten. Han slutade på Soap och började jobba på Berns, som jag aldrig går till.

Några månader senare lämnar jag ICA i Mölnvik på Värmdö och då ser jag L:s nuna på en poster vid busshållsplatsen. Reklam för IKEA. Vad i helvete, tänkte jag. Slipper honom inte ens ute där jag bor. Åker in till stan och visst, den där postern sitter överallt. IKEA har ju som bekant en del pengar och därmed råd att smälla upp sin reklam över hela stan.

Kort efter det börjar jag hänga med Magnus igen. Vi är påväg ut till Svedmyra när jag går rätt in i L uppe vid Sussen. Vi blev chockade bägge två, men börjar prata med varann. Han säger att jag är vacker utan smink. Jag önskar tyst att han inte hade nån effekt på mig. Jag glömmer på riktigt bort att Magnus finns när jag står där, får springa efter honom ner i tunnelbanan sen. Undrar när fan L ska försvinna ut ur mitt liv på riktigt.

Jag blir ihop med Magnus. Halvvägs in i förhållandet har jag varken sett eller hört nåt om L på länge. Sitter och läser Metro på bussen in till stan när hans tjej plötsligt dyker upp som avsändare på sista sidan:

- Tack älskade L för de här tre åren. Grattis på din födelsedag.

Jag tänker på den där kvällen på Soap för 18 månader sen. Undrar vad hans tjej hade tyckt om deras förhållande då. Suck. Han förföljer mig.

Sen försvinner han faktiskt. Jag vet vart han jobbar, jag går aldrig dit. Jag blir tillsammans med Farid, flyttar till San Francisco och alla tankar på L suddas bort. Men, min idiot, jag har kvar honom på Facebook. Jag vet inte varför, men ni vet väl hur det är? Ni har väl gamla ragg eller folk ni dejtat på Facebook, som man av okänd anledning inte raderar? Hursom. Det enda livstecken han ger är enstaka statusuppdateringar och vi skriver aldrig nåt till varandra.

Häromdagen så slog det mig att jag faktiskt aldrig raderat honom på Facebook. Jag tror att en del av mig klänger kvar vid mitt gamla liv för att det var fyllt av smärta och ångest och sena nätter, jag vältrar mig i minnena av brustna hjärtan ibland. Det finns något bitterljuvt över det där, kan inte förklara det. Men nu är jag lycklig. Jag behöver inte den där tiden. Så jag raderade honom. Bara ett enkelt klick, så är han definitivt borta ur mitt liv. Skönt.

Vaknar upp nu. Går in på ffffound, en sida för inspiration som jag besöker flera gånger om dan. Klickar runt lite random som jag alltid gör. Och vem dyker upp? Det är inte sant, fast det är det.

IKEA-postern, med hans nuna på. Vad är oddsen? Jag skrattar till, det är så absurt.

Sen går jag vidare i mitt liv.