Så här är det, vänner. Elin och jag var mitt uppe i Barcelona-bokande när min värld trillade ihop till en liten ynklig hög med skräp. Jag tänkte inte efter - jag sa bara åt henne att vi måste prata. Hävde ur mig allting på en gång. Utöver Elin hade jag inte tänkt säga nåt till nån. Men Jenna är min andra halva. Och jag var tvungen.

Utöver dom två vill jag inte prata om det nåt mer. Vad som än hänt så är det mellan mig och Farid. Jag respekterar honom för mycket för att sprida ut vad han gjort över hela världen. Jag är över dramat man behövde när man var 15. Det ger mig ingenting längre. Så, jag är ledsen om ni inte förstår. Jag har bett både Jenna och Elin att inte säga nånting vidare, om dom väljer att göra det ändå kan inte jag hindra dom. Men jag litar på dom och jag litar på att resten av er som läser och som känner mig släpper det här nu.

Det kommer vara sjukt irriterande, för ni kommer inte fatta nåt när jag skriver av mig. Men det här är inte till för er längre. Just nu är det till för mig. Det är min vädringsstation. Jag måste få landa någonstans i det här, just nu skickas jag fortfarande mellan så många olika känslor att det är psykiskt påfrestande. Jag vet inte vad som kommer hända. Kanske är det bättre om jag bara skriver för mig själv på min dator, det spelar ingen roll, vi får se hur jag gör. Jag går från ledsen så att det gör ont i själen, till fruktansvärt arg, till fullkomligt tom på känslor.

På ett sätt känns det bra. För till skillnad från vid uppbrottet med Magnus så tillåter jag mig att känna efter nu. Är jag ledsen så gråter jag. Är jag förbannad så skriker jag. Har jag frågor så ställer jag dom. Stoltheten jag brukade ha finns inte längre - han vet att han gjort illa mig och jag har inget behov av att spela som att jag är okej.

Jag är inte okej. Men jag är inte döende heller. Just nu handlar det bara om mig. Jag kommer låta mitt hjärta styra.