Ilskan är borta. Eller nej. Raseriet är borta. Ilskan är kvar. Det ledsna är över. Jag gråter inte varje dag längre. Nu har den molande huvudvärken äntrat istället. Kanske det som kommer av att sova ensam i en säng efter 18 månader bredvid någon man älskar. Kanske det som kommer av att vakna varje jävla natt och ställa samma fråga om och om igen:

Kommer det någonsin att kännas som förr?

Det här är mitt liv just nu. Inte så jävla jättekul. Och det är inte mitt fel. Det är inte mitt fel alls. Det är han som har satt mig i den här situationen. Jag har sett tillbaka på vår tid tillsammans, och vet ni vad? Den har varit otrolig. Som en dröm. Vi har varit så kära som alla trott att vi varit. Det har varit hundra procent. En sån kärlek, att jag älskade att sakna honom, den vidriga känslan av saknad jag brukade hata, nu älskade jag den bara för det faktum att det fanns någon som honom att sakna. En efterbliven kärlek. Som blev till mot alla odds, som höll ihop mot alla odds och som nu verkar falla isär mot alla odds.

Jag får en klump i magen när han närmar sig och jag blir ledsen när han inte gör det. Jag är omöjlig. Han är en idiot. Och vi hade den vackraste kärleken i världen.