Jag undrar om nykär är en myt.

För man är ju inte kär. Man är kåt. Och dum i huvudet. Och man blir åt helvete för full så man ska våga sig på att flörta lite med personen. Nu pratar jag alltså inte om onenightstands. Nu pratar jag om de där få gångerna då du träffar nån och känner instinktivt att det finns något mer än bara sex. Du är intresserad.

Och kåt. Och korkad. Första månaderna ni dejtar städar du lägenheten med en frenesi du annars bara har på dansgolvet. Du sliter fram gamla ljus och nyser av dammet när du tänder dom. Du blir helt svettig av att laga mat, herregud, tänk om han inte gillar det? Du försöker vara söt, inte snygg. Du släcker ner, för du har självinsikt nog att inse att du är avsevärt mer åtråvärd när ljusens skuggor obehindrat glider över din kropp.

Du anstränger dig som in i helvete och hoppas med varje molekyl av din hjärna av han inte fattar det. Det är ju inte kärlek. Det är lust och åtrå och en vilja att vara till lags.

Kärleken kommer sen. Och oj, vad fin den är.