Hej vänner.

Jag börjar dagen med en enorm kärlek till de jag älskar mest. Elin och Chris har skickat jättefina mail, och så kommentarerna på bloggen. Det finns en stor kraft i det här bloggandet som jag upptäcker mer och mer ju längre jag håller på (har väl bloggat i typ fem-sex år nu). Som jag sagt tidigare kommer jag försöka lätta mitt hjärta mer och mer här, det är min form av terapi. När jag bara får skriva utan att bli ifrågasatt. Och av någon underlig anledning, kanske samma anledning som gör att det är mindre nervöst att sjunga inför 500 pers än vad det är inför 10 pers, så känns det ibland lättare att skriva här än att skriva direkt till enskilda personer.

Här kan jag släppa min stolthet. Min ångest, min skuld. Här kan jag vara fri i min kärlek och i mina drömmar. Det finns en berusande känsla i att skriva och inte veta vem jag talar till, vem som kommer läsa mina ord. Hursomhelst. Elin, det här är till dig:

Jag har ett tag nu pratat om att min familj är trasig. Jag skrev att om ni har tålamod med mig så försöker jag lätta mitt hjärta allt eftersom. Nu börjar en del av min trasiga familj ta steg mot det bättre, och det känns lättare att skriva nu när det finns hopp om en bättre framtid.

Min syster, min enda syster, min värld och mitt ljus, har precis blivit diagnostiserad med anorexia nervosa. Innan jag kom hem i januari varnades jag av mina föräldrar, "bli inte rädd, säg ingenting, hon blir så ledsen". När hon kom in genom dörren till min pappas hus kunde jag inte se henne i ansiktet. Jag såg inte min syster. Hon var borta. Det här var bara ett skal av en människa, någon jag inte kände. Jag har gått igenom det här förut med vänner, och det gör ont bortom smärta att se någon man älskar göra illa sig själv på det sättet. Men smärtan över att se sin syster gå igenom det träffade mig som ett slagträ över ansiktet. Jag tappade andan. Vi pratade och jag kramade henne, hela tiden försökte jag hålla skenet uppe att allt var okej, jag ville inte göra henne ledsen. Jag tittade överallt förutom på hennes ansikte, det gick inte. Jag kände inte den här personen.

Den första kvällen var jag bedövad. Hur kunde det ha gått så långt? Varför har inte mina föräldrar gjort någonting? Och skulden, herregud, skulden. Jag är satt på den här jorden av en anledning och det är att skydda och älska min lillasyster. Nu hade jag misslyckats med det.

Jag var hemma i en månad. Ungefär tre veckor in så brast det. Hon hade lovat mig att sluta springa den här milen hon sprang varje dag, hon hade lovat mig att börja äta mer. Istället kommer hon ner i träningskläder och är på väg ut genom dörren. Jag minns inte ens vad jag sa, jag var rasande. Vi skrek så att fönstren skallrade. Pappa försökte kliva in, men det här var mellan mig och Chris. Vi skrek om kärlek och om svek och om gamla oförrätter tills vi inte orkade skrika nåt mer. Vi slutade bråket som vänner. Innan jag åkte hem lovade hon mig att gå upp till sommaren.

Nu mailade hon mig, och hon har varit hos läkare, hon har fått en remiss, hon har gått till ett anorexiacenter, hon har fått sin diagnos. Allt det här har hon gjort själv. Hon är stark. Starkare än vad hon tror. Starkare än vad jag tror också, förmodligen. Hon har blivit inlagd på dagcentret som "underviktig, men även undernärd". Hon måste gå upp i vikt, NU, annars kan hennes organ ta skada. Blir det inte bättre kommer hon bli inlagd på intensivvården.

Jag kan inte ta in det här till fullo. Jag förstår fortfarande inte vad som hände. Min syster har alltid varit en källa till glädje. Hon har haft fler vänner än hon kunnat räkna, pojkar som konstant ränner efter henne, hon har varit en absolut stjärna i fotboll och innebandy. Hon har haft en otroligt fin kropp, en stark kropp. Jag förstår inte vad som hände. Någonstans gick det fel, och vi var alla för blinda och för upptagna med oss själva för att se.

I januari när jag kom hem sa mina föräldrar åt mig att inte göra henne ledsen. Jag vet att jag gjorde fel i att skrika på henne, men ni förstår inte tyngden av ångest på mina axlar. Jag var tvungen att göra henne ledsen, ge henne lite av mina tårar, så vi kunde dela dom. Förhoppningsvis får jag min syster tillbaka efter tårarna har torkat. Det är allt jag vill.

(Nu vill jag lägga till en sak. Om det är nån på Värmdö som läser den här bloggen - ge fan i min syster. Om du inte är hennes kompis sen tidigare, ring henne inte, prata inte med henne överhuvudtaget om det här. Ni kan skvallra sinsemellan som ni alltid gjort, men ni ger fan i att gå till henne personligen. Inte ett ord. Hon är trött på att höra alla kommentarer om hennes vikt, så håll käft eller åk på stryk när jag kommer hem i maj.)