.
Min lärare, vi kan kalla honom C, sa en grej som verkligen tog fäste hos mig under senaste lektionen. Han sa att för att bli bra strateger och kreatörer måste vi vara in touch med våra egna känslor. Vi kan aldrig göra vårt bästa om det inte kommer hundra procent från vår själ - vilket betyder att vi bara vinner på att öppna upp och lära känna oss själva.
Det här är svårt för mig. Jag har så mycket murar att jag förmodligen har en del uppsatta inför mig själv också, haha. Jag märker det inte minst på drömmarna jag har, 23 år gammal får jag fortfarande tända nattlampan en gång i veckan för att det blir för vidrigt i mitt huvud när jag stänger ögonen. Om det är någon som vet att det finns mycket obearbetat, så är det jag. Frågan är bara om det här är rätt forum.
Jag skulle säga att 99 % av de problem jag upplever idag har att göra med min familj. Och det är svårt för mig att prata om, inte bara för att det är pinsamt med familjära problem, inte bara för att jag är född med en ibland överflödig stolthet.
Det är svårt för mig att prata om för att jag vägrar erkänna att vi haft problem. Jag har alltid sett på min uppväxt som lycklig. Jag har många fina minnen från min barndom. Det finns folk som går igenom långt värre saker än mig. Därför har jag svårt att prata om det - vad ger mig rätt att vara ledsen när andra har det så mycket värre? Ingen har dött i min familj. Ingen har fysiskt skadats. Ändå sitter jag här idag med inre demoner som förmodligen inte försvinner förrän jag gör just det - pratar om vad som hänt.
Jag vet, trots att det är så svårt att erkänna eftersom jag är stark, jag vet att det lever en stor sorg inom mig över det faktum att vår familj är splittrad. Det lever en stor sorg inom mig över att jag inte kan hjälpa tillräckligt. Jag är ledsen. Utöver det är jag förbannad. När jag blir arg på någon i min familj är det som att helvetets avgrundar öppnas. Det blir svart av raseri. Jag känner inte igen mig själv. Jag hatar dom för att dom tar mig till den platsen. Det lever en stor sorg och ilska inom mig över det faktum att jag blir en sämre människa kring dom jag älskar mest.
Det är svårt. Men har ni tålamod så försöker jag. Kanske lite mer varje dag.
Puss.
Det här är svårt för mig. Jag har så mycket murar att jag förmodligen har en del uppsatta inför mig själv också, haha. Jag märker det inte minst på drömmarna jag har, 23 år gammal får jag fortfarande tända nattlampan en gång i veckan för att det blir för vidrigt i mitt huvud när jag stänger ögonen. Om det är någon som vet att det finns mycket obearbetat, så är det jag. Frågan är bara om det här är rätt forum.
Jag skulle säga att 99 % av de problem jag upplever idag har att göra med min familj. Och det är svårt för mig att prata om, inte bara för att det är pinsamt med familjära problem, inte bara för att jag är född med en ibland överflödig stolthet.
Det är svårt för mig att prata om för att jag vägrar erkänna att vi haft problem. Jag har alltid sett på min uppväxt som lycklig. Jag har många fina minnen från min barndom. Det finns folk som går igenom långt värre saker än mig. Därför har jag svårt att prata om det - vad ger mig rätt att vara ledsen när andra har det så mycket värre? Ingen har dött i min familj. Ingen har fysiskt skadats. Ändå sitter jag här idag med inre demoner som förmodligen inte försvinner förrän jag gör just det - pratar om vad som hänt.
Jag vet, trots att det är så svårt att erkänna eftersom jag är stark, jag vet att det lever en stor sorg inom mig över det faktum att vår familj är splittrad. Det lever en stor sorg inom mig över att jag inte kan hjälpa tillräckligt. Jag är ledsen. Utöver det är jag förbannad. När jag blir arg på någon i min familj är det som att helvetets avgrundar öppnas. Det blir svart av raseri. Jag känner inte igen mig själv. Jag hatar dom för att dom tar mig till den platsen. Det lever en stor sorg och ilska inom mig över det faktum att jag blir en sämre människa kring dom jag älskar mest.
Det är svårt. Men har ni tålamod så försöker jag. Kanske lite mer varje dag.
Puss.
Feedback
Trackback
