Hej gänget.

Läser runt på olika bloggar om den totala depressionen över att det ska vara minusgrader i Sverige februari ut. Jag förstår att folk är less på det, absolut, men är nån förvånad? Minns för några år sen då det snöade i april och jag allvarligt talat hatade världen för att jag var född i Sverige.

Nu kan man ju ha lite mer distans till det.

Men jag trodde inte att vädret hade så stor betydelse för mig. Visst att det var skönt att komma till Kalifornien, men San Francisco är ändå inte varmt som exempelvis LA. Just nu känns det som svensk höst ungefär. Men jag märker mer och mer hur mycket solen betyder för mig. Inte i syfte att få färg, jag blir alltid för varm och går helst i skuggan, men bara lättheten i att leva i ett varmt klimat. Shorts, linne, och så utanför dörren. Det är det jag trånar efter. Lättheten.

Bilden är från Pismo Beach i San Luis, vi funderar på att ta en sväng förbi där på vår roadtrip under spring break. Det tar ungefär fyra timmar att köra dit, förmodligen drar vi ner till Los Angeles sen eftersom Farid verkligen vill tillbaks till Santa Monica.

Att bo här, även fast det inte är sommar året runt, har fått mig att inse att jag på riktigt aldrig kommer bosätta mig i Sverige. Det är för tungt. Vädret gör det för tungt. Och jag är tillräckligt tung i sinnet som det är.

När jag i framtiden sitter med mina 60-timmarsveckor som junior copywriter, då vill jag kunna öppna balkongdörren, ropa på Farid och ta en rast med ett glas vin på vår soldränkta veranda. Det är en fråga om livskvalitet för mig. Vad tycker ni?

Puss.